Hon står mig nära. Det vet hon nog inte. Jag tycker det i alla fall. Hon är den goda förbannelsen som jag inte kan få ur mitt huvud. Hur jag än försöker att glömma så kommer jag på mig själv att jag tänker på henne. Vissa andra kallar onda förbannelser för kärlek. Ja, så måste det vara. Det bara är så. Så ska det alltid vara.

Hon kom på en dag att hon inte orkade styla sitt hår. Så direkt efter att hon duschat så böjde hon sitt huvud och sprayade hårspray på huvudet. När hon orkar göra mer så fixar hon en tuppkam. Efter detta harmlösa ingrepp ser det ut som om hon har tagit i en elledning. Sedan hon kom på det så ser hon ut så varje dag. Hon lutar sig inte bakåt när hon sitter för då förstör hon frisyren. Därför ser hon lite ut som en Internetungdom som inte sitter rakt framför datorn. Hon sitter inte så ofta framför datorn, som mest två gånger per vecka. Ja, hon håller kontakten med mig och skriver ibland e-post. Ibland svarar hon inte alls på mina e-poster. Det bara är så. Så ska det alltid vara.

Hon har perfekta tänder. Stora och fina, kan jämföras med kanintänder. Hon har aldrig haft tandställning men har haft flera tusen hål. Hål, ja, det finns ett i mitt hjärta. När hon ler så lyser hon upp tillvaron. Jämfört med mitt leende som inkluderar en tandställning så lyser jag lika starkt som månen och hon som solen.

Hon är vacker och väldigt intelligent. Hon är inte som någon annan. Alla är unika men hon är något mer. Man kan prata med henne om vad som helst. Tror jag i alla fall, eller kanske inte? Är det därför hon inte älskar mig? Har jag pratat för mycket eller vad skulle jag inte prata om? Skulle jag vara helt tyst? Vad gjorde jag för fel?

Hon var så snäll att jag inte gick runt med en obesvarad kärlek, hon tycker ju om mig, jätte mycket, ”men inte på det sättet”. Tycker hon alls om mig?

Hon är vacker och intelligent. Jag har lärt mig mycket bara att lära känna henne. Hon tycker om mystisk poesi, som jag gör. Om jag aldrig hade träffat henne så skulle jag aldrig kunnat lära mig och skriva så här. Ibland skriver jag för att tömma hjärnan på tankar. Är det tack vare henne jag skriver så här? Hon gjorde ju ett hål, hål som finns i tänder och i mitt hjärta.

Hon är ett år äldre än mig, det anses ju att tjejer är mer mogna än killar runt den åldern. Ska ett år göra skillnad? Ett år är trehundrasextiofem dagar på en kalender, ibland en dag till. Ska en kalender avgöra allt? Ja, det ska det nog. Det bara är så. Så ska det alltid vara.

Hon ler som solen och slukar samtidigt månen. Bara stjärnorna finns kvar.

Hon vill nog inte tänka så mycket på mig, har hon också en god förbannelse? Hon bor två timmars resa från mig. Då är det inte lätt att träffa henne varje dag.

Hon lämnade ett hål i mitt hjärta men skiner i mitt huvud som en sol. Hon är min goda förbannelse som jag inte vill tänka på. Om jag gör det så undrar jag vad jag har gjort för fel.

Det bara är så. Så ska det alltid vara.