Hon satt med halva kroppen utanför fönstret, ville leka oövervinnelig och andra saker man ser på film. Hon drog in hårt med luft. Ville att det verkligen skulle isa i lungorna.

.För det är lättare om smärtan kan beskrivas fysiskt.

Men i helvete heller. Det var ljumt och kvavt ute. Åskan hade precis varit och härjat och lämnat kvar en doft av asfaltsregn. Något av det värsta hon vet; hon vet vad hon lider av. Hon vet vad som behövs göra men du måste ha någon att spela mot, någon som ser dina handlingar annars har den ingen bieffekt.
För visst har det verkan, verkan inom dig för det är du på din Väg och minsta tanke du tänker förändrar senare människan du blir.
Men, Ingen reaktion, ingen dominoeffekt. Inget kretslopp. Nu regnade det. Regnet sköljer bort spåren. I alla fall, svart i syne, svart i sinne. Hon tänker hur lustigt det egentligen är att vissa saker man känner inom sig kan man hitta konkreta saker att jämföra med.
Hon försökte måla men konturerna blev skeva, musiken in där och ut på andra sidan, fotona blev alldeles för ordinära, ärren var för ytliga. Och orden var för slitna. Så banalt och uttjatat med alla differenta skrivningar som skrivning-i-tredje-person.
Jag mådde skit.
Idag var en dålig dag i superlativ.

Om det kallas ytterligare insikt av livet en kväll, pinsam självömkan, fint? Det var i alla fall slöseri med min tid av det lilla liv jag har.
Men, Vad i helvete ska man göra annars?