röken från de alldeles så nyss
påtända rökelserna
finner först ro strax över
alla spontant utlagda madrasser
i det aldrig så förut
före detta rummet av grå tristess

min vän och jag har minsann
gjort allt iordning
för en stund har vi inte ens
glömt oss själva

jag väntar otåligt på att
berusas av vad som helst
som kan få mig att sjunka ner i det där
sammetsklädda intensivt röda…
den där aldrig så någonsin
förut fuktiga leende munnen…

“dra mig ner för jag kan inte längre stå
jag kan inte längre se dig rakt
du är så väldigt söt du är
så söt jag vet inte men
kanske blir jag kär i dig igen…”

fylliga läppar och målade ansikten
passerar på vägen till och från spegeln i hallen
och jag sköljer munnen med vin
målar läpparna mer intensivt rött
och jag ler och försvinner längre in…

flickan jag senast kysste
hade ett lustigt sätt att se på mig

[det var ingen slump jag hade
faktiskt tänkt på det klockan låg
slängd på skrivbordet jag skulle
kunna ha skrattat tiden rakt upp i ansiktet
om jag inte hade varit så förtjust och
aldrig så förut lycklig i berusning…]

vi var döva och blinda
kunde lika gärna hånglat
i ett pågående världskrig
jag minns bara någon
flyktig fras
om att jag var en av de få
som vågade ta steget ut
och det gjorde mig glad
jag var så berusad av
hon se i ögon kyss
var så nära fallet
och ville falla
men aldrig nå den
gröna gräsmattan
nedanför balkongen…