I den gamla ensliga, kyliga parken
Har två skuggor nyss flutit fram över marken

Med blöta läppar och ögon mörka som jord
Det är knappt att man hör ett enda av deras ord

I denna gamla, kyliga park
Ekar två spökens diskussion mot trädens bark – Kan du dra dig till minnes vår forna extas? – Hurså? Men min vän, minnet är klart som glas – Ditt hjärta, slår det ännu enbart för mig?
Kan du ännu se mig när du drömmer? – Nej! – Åh! Dessa dagar med obeskrivlig lycka
Då våra läppar förenades. – Tja, vad ska man tycka? – Vad himlen var hoppfull, vackert stor och blå! – Men hoppet har flytt och himlen har blivit grå.

På detta sätt smög de fram i den fuktiga jorden
Och enbart natten kunde tolka de uttröttade orden