Han tar trapporna ner från sin gata. Ovanför blinkar stjärnorna, men inte åt honom. De blinkar åt alla andra, alla som han möter på vägen till spårvagnen. Alla dessa människor. Deras blickar borrar sig djupt in i hans ryggrad, vrider om tills den slutligen går av. Och tänk – de vet inte ens om det. Men han vet att de njuter av det. Egentligen. För varje förbipasserande människa en rysning, trots att han håller andan. Ändå hjälper det inte. Han blickar ut över sjön. Den är fortfarande bottenfrusen, alla fiskar är döda och nattens mörker gör bara mer ont när det finns en strimma ljus från den nästan osynliga månen. Kontrollera fem gånger att månadskortet ligger i plånboken och att anteckningsboken inte har ramlat ur väskan. Man vet ju aldrig. Det tar minst fem minuter från dörren till hållplatsen, vad som helst kan hända. ”Snälla Gud, uppfinn något nytt! Någonting måste hända snart!” Men Gud bara ylar till svar, genom tårarna får detta andeväsen gång på gång fram att livet är dåligt, det är dåligt i sig självt. ”Varför ska jag uppfinna något nytt? Det spelar ju ingen roll”. Nej, det är sant, tänker han, och det krampaktiga taget om väskan hårdnar ännu mer. ”Likstelhet”, muttrar rösten i hans huvud.

”Ha en trevlig dag”, sa hon i telefonen. ”Om du kan”. Det går alldeles utmärkt att skratta lite, skämtsamt säga ”ingen risk”. Men släng på luren med en smäll och känn skrattet fastna som en pingisboll i halsen. Och trösta dig med att du åtminstone talade sanning.

Längst bak i sista vagnen och nästa Brunnsparken. Han skulle aldrig få för sig att gå av där, det är alldeles för mycket folk. Alldeles för mycket människor som passerar framför, bakom, vid sidan om eller hundra meter bort. Och alla pekar de finger åt honom och skrattar. Men inte ens om man inte går av är man säker. Varje människa han ser genom fönstret, och nu på natten är de inte så många, är en potentiell risk. Dörrarna öppnas med ett ryck, han blundar hårt och upprepar sitt spårvagnsmantra i huvudet: ”Sätt er inte här, sätt er inte här, sätt er inte här”. Oftast blir han bönhörd, vagnarna är närapå tomma vid den här tiden på dygnet. Men idag skulle han inte ha samma tur. Ett halvt kilo brunkräm, mascaratyngda ögonfransar, guldsmycken och en chic liten väska kommer emot honom. Bäraren av allt detta är iklädd tajta, ”exklusivt vågade” kläder, och sätter sig på sätet framför honom. Han fäster blicken på nacken som skymtar under det slingade håret. Den stora släggan träffar brunkrämsmänniskan rakt i hjässan, all hjärnsubstans rinner ut och han skriker om och om igen: ”Vem fan tror du att du lurar?”. Ett glansigt ansikte med sönderplockade ögonbryn kommer fnissande och sätter sig bredvid. Han hör inte vad de pratar om, men det behövs inte. Tonfallet avslöjar genast att de pratar om honom. Om hur ful han är. Hur fet han är. Hur misslyckad han är. De ser rakt igenom honom, trots att de tittar åt andra hållet. Han vet. Metallhjulen börjar rulla igen, nästa Domkyrkan.

Din bästa vän önskade dig en trevlig dag. Din bästa vän, för du har ingen annan. Kanske förstår hon, kanske inte. Kanske är hon orolig, kanske har hon inte vett att vara det. Ska man vara orolig när någon kräks hela dagarna bara av tanken på att behöva gå utanför dörren? Det är ju inte så farligt att kräkas i och för sig. Och det kanske bara är bra, du är ju så fet så du kan behöva få upp lite av det hela knäckebröd som utgjorde dagens matintag. Händerna som tillhör fytriofemkiloskroppen skakar, du kan inte ens hålla i vattenglaset, du är tvungen att använda sugrör. Kniven som ska dela äpplet (ett helt är för mycket) slinter och träffar handleden, och där har du din ursäkt.

Den salta luften slår emot honom när han stiger av elvans spårvagn. Här är det ödsligt på riktigt, han var den enda som åkte hela vägen. Han känner förarens undrande blickar i ryggen när han går åt fel håll – vem går ner till klipporna fem i halv ett en onsdagnatt? Men det spelar ingen roll. Folk får stirra hur mycket de vill, de får hata honom och förakta honom, han orkar inte bry sig längre. Han passerar småbåtshamnen och klättrar upp på de hala klipporna. Längre och längre upp tills det inte finns någonstans mer att klättra. Det är svårt att sitta ner, kylan går rakt igenom honom. Men det gör ingenting. Inuti växer längtan sig starkare. Längtan efter något som rör sig. Längtan efter ett annat liv, efter en frihet från denna ständiga smärta. Nog vet han något som är smärtfritt. Nedanför honom slår vattnet argt emot stenarna. Kylan har inte kunnat besegra havet, på klipporna finns det is men vattnet som sträcker sig till horisonten rör sig hela tiden och är öppet och fritt.

Är du lycklig nu? Det var ju det här du ville ha. Är du lycklig nu?

Han reser sig upp. ”Någonting måste hända”, tänker han. ”Någonting måste röra på sig”. Han sluter ögonen och tar ett djupt andetag. Lungorna fylls av den isande luften och smärtan är underbar. En sista tanke och en känsla av frid. Sedan känner han hur marken försvinner under hans fötter, och allt som återstår är stillhet.

• Kommentar: det ska vara en del kursiveringar i den här texten som inte gick att föra över hit (eller så vet jag bara inte hur man gör), jag kan bara hoppas att den rakformatterade texten inte orsakar några svårigheter i läsbarheten eller förståelsen.