Jag hörde en gång om en kille som utan att tveka slog sönder alla akustiska gitarrer som eventuellt kom i hans väg på fester. Bara klev fram till dem och slog sönder dem. Han betalade snällt för sig och betedde sig annars städat, men i kriget mot trivselfascismen var gitarrerna det första offret. Jag sympatiserade med honom till fullo när Niklas plockade upp gitarren och bräkte igång på någon oidentifierbar visa. Det här brukade bara vara början. Innan vi visste ordet av skulle han snart vara inte på Brown eyed girl, The river och, gud förbjude, Prippsreklam.

Det ironiska i det hela låg i att det var just Niklas som tog det förbjudna steget. Av alla i rummet var han den enda som inte kunde kalla sig musiker. Kanske just därför. Alla vi andra kunde skilja på när det var trevligt att spela en snutt och när det inte var det. Stereon hade funkat bra hittills.

Tjejerna verkade inte bry sig i missljuden och låtvalet och ylade med som bara vinfnissiga brudar kan. Kunde svära på att jag såg en glimt av nostalgi i Annas ögon när dom brölade med i ”När mina minnen var blå” eller va fan den nu heter. Det kan inte finnas något värre än reklaminducerad nostalgi. Minnena är ju inte ens egna! Jeez!

Therese vaknade till för första gången på hela kvällen och sjöng med högre än de andra. Marcus verkade inte märka något. Han såg lika plågad ut som vi andra grabbar.

Det var juli nu. Jag gav Therese och Marcus till oktober. Hon hade gnällt hela året om hur mycket Marcus jobbade och att dom aldrig hade tid för varann. Nu när dom hade semester och skulle ge varann all sin tid satt dom mest i varsitt hörn. Det dom haft gemensamt är över, slut och färdigt. Skyll på dålig kommunikation, för mycket tid ifrån varann eller tidens gång – när känslan är borta är den borta. Det enda som håller samman då är gammal vana, och ibland rädslan för ensamheten.

Jag hade varit där. Mer än en gång. Tillslut hade jag gett upp illusionen om tvåsamhet. Det brukade vara bra i början, men sen gick det ohjälpligt utför. Nutidsmänniskor kan inte leva ihop. Livet är för komplext för det. Vi som lever i dag är för individualistiska, självcentrerade och har för krångliga liv för det. När mormor och morfar var unga kanske. När man verkligen behövde varann för att ta sig genom livet. Ensamheten var min melodi nu. När den blev för svår fanns det alltid någon som var villig att jaga bort den för stunden. Inget satsat – inget förlorat.

Jag stirrade ut i den mörka kvällen och försökte tränga ute allsångstortyren. Vi satt på verandan bland grisiga tallrikar, ölburkar, vinflaskor, kalla såser med skinn och en pyrande grill. Marcus och Thereses grannar var bortresta till stugor, släktingar, medelhavsstränder och andra tillflyktsorter. Det var bara vi själva som stördes när sommarkvällen blev sommarnatt.

Mina tankar drev bort mot skulder, inställda gig och det faktum att min fem år yngre syster hade mer utbildning, stadigare sysselsättning, och definitivt mer familj än jag någonsin haft. Det var inte alls avundsjuka mot henne så mycket som det var grubbel över mitt eget liv och bristen på kurs och stabilitet som det saknade. Att vara närmare 40 än 20 kan lätt göra det mot en. Vare sig man vill eller inte. Personlig frihet faller i värde titt som tätt. Jag önskade nästan att jag var helhjärtat inne i ylandet när jag märkte att det hade upphört.

Alla hade tystnat och tittade ut i mörkret på några diffusa figurer som stod runt oss. De var alla klädda i svart och hade svart hår. Det enda som lyste till i mörkret var nitarna i deras kläder och deras bleka ansikten. Tjejerna såg rädda ut medan jag och David tittade på varann och suckade. Gothrockare är lika harmlösa som navelludd. Ju värre utseende desto mesigare människa bakom. Klassisk ekvation. Jag skulle precis sticka hål på ballongen av spänd tystnad när en av gotharna hann före mig.

’Tjena!’, klämde han ur sig betydligt käckare än vad hans attityd borde ha tillåtit, ’Vi hörde musik och knallade över för att kolla hur ni hade det. Okej?’

Det blev som något jävla pyjamasparty efter det. Möte över gränserna och all den där skiten. Tjejerna fattade snabbt att det här inte var några hårdingar, hur mycket dom än ville se ut så. Alla babblade på som på en släktträff.

Jag synade gänget medan jag vinglade mig igenom en halvhjärtad konversation om Sisters of mercy med en av gothkillarna. Sex stycken. Två killar och fyra tjejer. Fattade inte fördelningen där. Var gothbrudarna såna tragiska loosers att det gick två av dem per gothkille? I så fall förtjänade dom det. Men en av dem tittade på mig under sin svarta lugg. Jag försökte noncha henne, men hon var söt. Trots svärtan och det faktum att hon såg ut som hon sminkat sig med en whiteboardmarker. Jävla sprit! Jävla ensamhet! Jävla hormoner! Att man inte bara kan släppa det.

Jag gav upp och började prata med henne. Jag blev lättad när hon visade sig vara betydligt mer skärpt än hennes utseende. Vi fastnade i en massa filmsnack när det visade sig att vi gillade att kolla på samma saker. Hon hette Lea och var syster till tjejen som höll ihop med den långa killen som först pratat med oss. Det fanns mer självständighet i henne än jag vågat hoppas på. Var det här vårt öde? Att varje gång ensamma personer av olika kön möttes så jagade vi direkt reda på de ack så få likheter vi kunde hitta bara för att ursäkta fallet från vår självvalda isolation? Patetiskt som bäst. Tragiskt som oftast.

Jag tappade min koncentration på Lea och min nyfikenhet på hennes naturliga hårfärg när jag i ögonvrån märkte att David befann sig på det avståndet från en av gothkillarnas ansikte som han bara gör när han är mycket seriös. Jag började lyssna på deras samtal och det dröjde inte länge förrän alla andra gjorde det också. Det var David som drev på.

’Vad ger jag för era svarta läderläder, nitar och introverta attityd?’, öste han på, ’Tror du verkligen att ni är Mörkrets barn och Satans hantlangare på jorden? Vad kan ni åstadkomma? Skrämma småbarn?’

Jag kände igen glöden i Davids ögon. Han var i sitt esse nu. Att flaskan med Lafroaigh i stort sett var tom gjorde det inte sämre. Hans svartklädda motpart i samtalet satt tyst än så länge.

’Satan lockar och förför. Förför ni? Vem skulle Satan välja som sina hejdukar på jorden om han ville förföra människan? Om jag var Satan skulle jag välja Lasse Berghagen, Loket, Sven-Ingvars, Claes Elfsberg och Ricky Martin. Folkkära personer som människor älskar och litar på. Så förför man människor. Genom att hälla honung i deras öron. Genom att få dom att älska dig vad du än gör. Då har du massan i din hand och kan få den att marschera över stup. Vad kan ni svartklädda mesar åstadkomma? Ingen bryr sig om att ni finns. Ni kan inte sätta respekt i er egen spegelbild.’

Jag väntade på smockan i luften. Inte ens Dalai Lama skulle kunna ta en sån utkvasning utan att försvara sig, och har man inte orden får nävarna tala. Men jag hade fel.

’Du… titta inte på mig så där’, sa gothkillen osäkert, ’Du har så obehaglig blick’. Davids blick var inte obehaglig, om man kände till den, men väldigt envis. Det handlar om att inte vika bort den. Dom var borta därifrån inom tio minuter med ursäkter fladdrande i luften. Veklingar!

Jag skrattade först åt dem men kom sen ihåg Lea. Hon stod osäkert kvar och frågade efter eld. Vem är jag att säga nej? Jag drog min rutin fast jag inte hade behövt hälften. Hon var inte svårbedd. Jag såg på henne i spegeln i smyg när jag klädde på mig för att gå. Hon var söt i sitt smink och med lite tur rätt okej utan. Skit samma. Jag skulle ju få reda på hennes riktiga hårfärg i alla fall.