Rebecca visste inte vad som gjorde ondast. Oktobervindarna som piskade hennes trötta kinder röda, eller minnesbilderna från ett förflutet hon inte längre ville kännas vid.
Det kändes tungt att gå vidare, efter att ha tillbringat stora delar av sitt liv på ett emotionellt minfält. Rädslan för felsteg förlamade.

Rebecca reste sig upp och gned de frusna händerna över sina armar och ben. Fick till slut igång blodcirkulationen. Försökte förgäves räkna ut hur länge hon suttit nere vid stranden, men visste inte ens hur hon hamnat där. Än mindre vilken osynlig makt som tvingat ner henne i fosterställning för att avkräva henne varje uns av självrespekt och värdighet.
Hon gick ner mot vattenbrynet, förblindad av sin historia och ointresserad av sin framtid. Kylan i hennes mellangärde skrämde. Rebecca drog in ett tvingande andetag och lät luftens fräna hårdhet kalla tillbaka hennes uppmärksamhet. En verklighet som plågade äntrade den inre scenen, medan hon såg sitt liv passera revy. Äntligen frigjordes gråten. Först tyst, som hon tvingats lära sig, sedan brast fördämningarna och allt gick sönder.
Hon mindes händerna. Hårdheten. Kylan. Ögonen. Drogerna. Otroheterna. Ensamheten. Sömnlösheten.
Hon grät över det osannolika pris hon fått betala, om och om igen. Hatet hon bjudit in. Rädslan hon lärt sig leva med. Misstron. Föraktet. Självföraktet.

Så träffade hon David.
Det kändes nästan religiöst. Han var svaret på allt hon någonsin vågat drömma om.
Han var så rar. Så ren. Så välsignat omedveten om att det verkliga livet kan var så mycket mer djävulskt än fantasiskildringarna i de skräckfilmer han brukade titta på.
David såg Rebecca. Han talade till det som ännu var oförstört inom henne. Det andra berörde han inte.
Han tog emot orden om hennes gränslösa resa likt ett barn som lyssnar på en saga, men när det lyckliga slutet uteblev kunde hon ana förvirringen. Vad skulle han göra nu? Låtsas som ingenting? Hålla om henne? Berätta om hur liten han kände sig? Hur oerfaren?
Med tiden lärde sig David se när mörkret var på väg. Han kände igen mönstret. Märkte hur hon tystnade. Kunde se hur hon slöt sig och gick in i sig själv. Hårdheten och sarkasmen påminde honom om de liv hon faktiskt levt. Han kände sig vilsen. Försökte prata om annat. Mötte hennes blick. Kände hennes hat. Hennes djävulska smärta.
Så kom störtskuren.
Vem var han egentligen? Vad ville han? Vad betydde hon för honom? Paus. Vad skulle han göra om hon inte orkade? Skulle han försvara henne? Skulle han ta ner himlen och stjärnorna, kämpa mot demonerna, blidka Gud?
Vad skulle han egentligen göra? Vad kunde han göra? Vad kunde någon göra? Varför hade aldrig någon någonsin gjort något? Stått upp för henne. Varför hade hon aldrig stått upp för sig själv?
Så tystnade hon. För den gången.
David lyssnade. Han smekte och lugnade. Visste att allt var övergående. Hade äntligen lärt sig det.
Snart skulle hon vara sitt vanliga jag igen. Hon skulle skratta, skoja och värma. Hon skulle ta hans självkänsla till regnbågen och offra sin egen sinnesfrid för ett enda leende från honom.
Han log trött. Var han verkligen så bra? Han kände sig nästan generad. Han mötte hennes blick, speglade sig i hennes himmel och såg sitt eget namn glittra bland stjärnorna i hennes ögon.

Efter en tid kunde Rebecca se att utfrågningarna tärde på David. Hon förstod att mörkret var för svart. Visste att avgrunden saknade botten, så hon började spela. Försökte sopa under mattan och gömma sig själv. Men värken inom henne fanns kvar. Den tilltog och höll henne vaken om nätterna. Den ekade i hennes tomhet och förlamade hennes försök att gå vidare. Den fick henne att minnas. Bit för bit. Den fick henne att återvända.
Till badrumsgolvet.
Ögonen fixerade på en fläck i det vitmålade taket. Kroppen naken mot den mjuka badrumsmattan. En kniv mot sitt kön. Det vassa rispande bladet. Hånfulla frågor som inte ägde några svar. En känsla av overklighet. Absolut tystnad. Okontrollerad rädsla. Stela läppar och knutna händer. Avstulet människovärde. Sedan blir allt svart.
Ett säkerhetslås vägrar fortsatt tillträde. Inte ens i drömmarna törs hon minnas. Hennes inre förbjuder vidare informationssökning.
En utraderad halvtimme av Rebeccas liv fortsätter sedan med en skoningslöst iakttagande dusch som aldrig tycktes ta slut.
Duschen blev den tröstande famn hon ofta kom att uppsöka. När något hänt. Där hördes inte gråten. Där kände hon sig inte fullt så smutsigt värdelös.

De smärtsamma minnena som hade börjat besöka Rebecca ville aldrig ta slut, men hon visste att hon inte kunde lasta David mer. Att hon inte kunde ta ut allt på honom. Därför stålsatte hon sig och ingick en pakt med allt som ville inta henne. Hon gick det till mötes med utsträckta händer så länge hon kände ett outtalat löfte om Davids okränkbara frid inom sig.
Rebecca mötte för ett ögonblick den suddiga spegelbilden, som avtecknade sig i vattnet, och fylldes av en oförklarlig ömhet. Hon slöt ögonen och lät fingrarna glida över ansiktsdragen. Fastnade i det tilltrasslade håret som blivit kladdigt av snorblandade tårar.
Bakom de stängda ögonlocken utspelade sig en duell mellan tanke och känsla, mellan vad som verkligen hänt och mellan det hon så innerligt hoppats skulle hända.
Hon hade gett allt. Som vanligt. Hon hade inte lekt med Davids känslor, utan hon hade varit varsam och öm. Hon hade försökt möta honom på den plats i livet där han befann sig. Hade visat att hon inte skulle kräva mer av hans livsutrymme än han förmådde ge. Plötsligt tyckte hon synd om honom. Ömkade honom, hans ombonade vardagstrygghet och den näst intill naiva livssyn han fått till arvedel. Ömkade det oskuldsfulla sken som alltid tycktes omge honom och förblinda honom från vad som verkligen pågick i hans närhet.

Rebecca tog några trevande steg ut i det iskalla vattnet. Hennes inre smärta förenade sig med den yttre och hon kände ett automatiskt släktskap med den inbjudande vätan.

David förlorade Rebecca allt medan dagarna gick och förvandlades till veckor och månader. Hon överbevisade honom med hjälp av sin påklistrade likgiltighet. Hon lät honom tro att han inte längre hade någon del i hennes liv. Någon del i henne. Så han började till slut hörsamma. Accepterade det han inte förstod. Försökte inse att hon inte skulle komma tillbaka. Den här gången. Försökte förstå att det inte bara var en av hennes mörka dagar, utan att hon inte längre ville. Vila i honom.
Davids liv fortsatte som innan allt hände. Efter ett tag bleknade Rebeccas ansiktsdrag. Han slöt ögonen. Ville hålla henne kvar. Minnas hennes ögon. Hennes längtan. Ville ha henne nära. Känna hennes ro. Hennes oro. Med tiden blev dock skratten fler än frågetecknen. David kände ett märkligt lugn inom sig. Det kändes nästan som om någon smekte hans inre vilsenhet, den som bara Rebecca kände till. Som om en välkänd famn höll om honom och såg till att han aldrig var riktigt ensam.

I det ensammaste av hjärtan, i närheten av en strand utan vare sig namn eller existens, drunknade en kvinna med tilltrasslat hår och stelfrusen längtan.
Hennes själ lämnade kvar ett sargat hus i de imaginära vattenmassorna. Allt för många hade intagit det. Bara en fann dörren. Ovetandes.