Denna förbannade, förtärande, osäkerhet
Denna eländiga, nedtryckande känsla av vanmakt. Som att kasta sitt hjärta till vargarna och sakta få studera dem , när de sliter det i stycken. Mitt hjärta, som har brustit, det som inte kunde vara möjligt, sådant kan inte finnas, det är bara ett uttryck förstår ni, men nej skriker jag då. Mitt hjärta har brustit och dess blod livnär min osäkerhet. Jag slår knogarna blodiga mot din känsloport, men du vill aldrig öppna. Varje dag ser jag människor passera ut och in, men jag är bara en ensam betraktare utelämnad med rovdjuren, de som känner lukten av min rädsla. Överallt lurar de i skuggorna, väser mitt namn mellan sylvassa gap och törstar, törstar..
Och jag försöker, men jag kan inte låta bli att hata. ibland hatar jag dig också, och gång på gång känner jag hur allting slits itu, min kropp, min själ, mitt jag.
Men du skulle aldrig märka något, för min känslovägg döljer mig och mitt sanna jag. Skit också, jävla skit, denna frustration!
Dina brännande ögon ser rakt igenom mig och trots att jag skriker så kan du inte höra mig.
Ensam kvar lämnar du mig i regnet, att sakta sköljas bort, som ett löv i rännstenen.