Eller döden, döden (egentligen kanske bara ett utkast ännu så länge)
5/4 2003

Hon pratade med det hela bussresan, inom sig pratade hon med det. Lugnade det, anklagade det, frågade det, avskydde det, älskade det.

Det var inte mycket folk på bussen och det kändes öde och spöklikt. Hon såg ut genom fönstret och såg avlägsna ljus någonstans inne i skogen, det kalla ljuset från bussen som föll på asfalt och vägskyltar. Hon mådde illa av vägens ojämnheter och slöt ögonen. Hon undrade vad han gjorde nu, om han sov eller om han var ute någonstans med vänner och om han skrattade, om han log. Om han faktiskt kunde le.
Hon undrade vad han drömde om nätterna. Om han, liksom hon när hon slöt ögonen, såg höstlöven när de flög i spiral runt om dem två. Hon såg hans leende i hennes och hennes fingertoppar när de fångade lönnlöv i hans hår. Hon såg honom skina och att det var hon som gjorde det. Hon undrade om han mindes det. Mindes han den dagen? Mindes han alla de dagarna och vad de sa, vad de gjorde. Hur de älskade?

På morgonen hade hon sett bilder av ett krig på TV. En avlägsen men ändå plågsamt nära idioti . Hon såg ett ensamt barn i en sjukhussäng med blod och tårar på sina kinder och hon tänkte, varför ska mitt barn leva när det barnet måste dö? Hon undrade vad det tjänade till, hon undrade vad allt det här egentligen tjänade till. Varför levde det, varför hade något placerat det i henne och givit henne livet. Eller döden, döden.
Hon kunde känna det och hon förundrades varje gång hon påmindes av det, att hon faktiskt kunde känna ett liv i sig. Du lever i mig av mig och, kanske även, för mig, tänkte hon. ”Gör du det, lever du för mig?” En äldre man några säten snett framför henne vände sig om och såg på henne. Man pratar inte högt för sig själv, då är det något fel på en. Vad är det för fel på mig? Frågade hon sig själv och frågan gjorde att hennes ögon tårades. Vad är det för fel på mig som gör att jag inte kan ta emot det liv som givits mig? Vad är det för fel på den här världen?

Bussen hoppade till igen och hon önskade att hon bara kunde somna nu. Somna nu och slippa allt det här, och hon önskade att när hon vaknade skulle det vara en av de där dagarna som verkade så länge sedan nu. En av de där dagarna med honom. Om bara han hade bestämt åt henne, åt dem båda. Kanske var det just det han gjort när han gav sig av? Trots allt så var det ju det att han gav sig av som gjorde att hon satt här nu, mitt i natten på en buss och undrade vart hon var på väg. Vart är vi på väg? Hon viskade det sakta och drog med handen över magen.

Han låg i sin säng och sov med ljudet av staden utanför sitt fönster. Natten var mörk trots att våren kommit för länge sedan och hans rum var varmt. Han svettades, hade sparkat av sig täcket i sömnen och irriterat kastat undan det långa, mörka håret innan han somnat. Han vaknade hastigt av telefonsignalen och letade klumpigt efter telefonen på golvet nedanför sängen. Ljuset från displayen var kallt och grönt, han satte sig upp och lutade sig över sängkanten, tittade på namnet som stod skrivet där i svarta bokstäver, Liv. Han satt stilla några sekunder utan att komma sig för att göra någonting. Telefonen fortsatte att ringa. Till sist tryckte han in knappen och svarade.
”Jag… vet inte vart jag är på väg, jag sitter på en buss Gabriel. Jag… vart är vi på väg?” Hennes röst hördes otydligt. Innan han hann svara lade hon på. När han ringde upp svarade hon inte.
Han låg kvar vaken i sängen med telefonen bredvid sig. Varför gjorde hon så här?
Om hon bara svarade när han ringde.. varför ringde hon upp för att bara lägga på?
Han satte på TVn och såg folk i en studio diskutera ett krig. Och han tänkte på barnet.
Kanske hade han varit dum. Kanske? Du vet att du var dum! Han såg på stridsvagnar och brinnande städer och kände ingenting. Så förbannat dum hade han varit, han hade ju ett barn. Han skulle kunna ha ett barn. Liv, han skulle kunna ett barn med Liv.
Han slog numret igen.

Hon stängde av telefonen genast efter att hon lagt på. Hon visste inte vad hon ville, visste ingenting. Det var ganska meningslöst att försöka formulera något till honom när hon inte ens kunde formulera det för sig själv. Bussen åkte genom en mindre stad och hon såg ut på de tomma gatorna och de små affärernas upplysta skyltfönster.
De åkte över en å och hennes blick fastnade ett ögonblick vid gatlyktornas speglingar i vattnet innan de lämnade bron.
En ensam person var den enda människa hon såg ute, en man med sin gamla hund. Hon tänkte på sin egen hemstad och på tystnaden om nätterna. Hon tänkte på sina föräldrar. Så länge sedan det verkade nu som en omfamning av någon av dem kunde trösta all världens sorgsenhet. Så länge sedan som hon pratat med dem. Hon undrade om de visste någonting om vem hon var nu egentligen. Eller om de överhuvudtaget tänkt på henne så. De verkade så långt borta. Hon hade ringt hem för några dagar sedan och försökt förklara. Förklara att hon bar ett barn inom sig, att hon inte visste om hon skulle fortsätta bära det. Att allting kändes så förvirrat och främmande, att hon kände sig så ledsen. Att hon känt sig så ledsen så länge nu, och att hon och Gabriel… Att marken rämnade under hennes fötter, hela tiden.
Hennes mamma, tyckte hon, hade inte hört ett enda ord hon sa. I alla fall hade hon inte förstått. ”Men, hur ska du göra då lilla gumman? Du vet att det är svårt att ta hand om ett barn i din ålder, och att det kostar mycket pengar? Var ska du få de pengarna ifrån? ” Ingenting av det här har väl någonting att göra med pengar, ville hon skrika i telefonluren. Kan du inte se att jag inte mår bra? Kan du inte åtminstone fråga hur jag mår?
Hon undrade om Gabriel berättat för sina föräldrar, om barnet. Antagligen inte.

De hade lämnat det lilla samhället nu och ljusen lyste allt längre ifrån, en plötslig impuls fick henne att trycka på stoppknappen. Hon reste sig hastigt från sätet och rafsade åt sig sin väska, banade sig fram till chauffören. ”Ska du gå av här?” Kvinnan kastade en hastig, tvivlande blick på henne, granskade henne uppifrån och ned, stannade vid ansiktets svarta ränder. Liv nickade. ”Ja… ” Hon tvekade. ”Ja, jag skulle egentligen av i staden där, men jag missade…”
Busschauffören som nu hade blicken stadigt riktad på vägen igen suckade och saktade av på farten, svängde snabbt in till sidan och stannade bussen. Liv skyndade sig darrande av bussen. ”Kom ihåg att trycka nästa gång du ska av!” Dörrarna slog igen och kvinnan startade bussen. Den lämnade Liv ensam vid vägkanten.

Hon följde bussen med ögonen tills den försvann bort bakom skogen där vägen krökte. Så såg hon sig om. Det var verkligen mörkt ute, hon började gå bort mot staden, hon skymtade dess ljus där borta. Hon frös, det kom inga bilar och när ögonen vant sig vid mörkret var allt grått. Hon huttrade, varför hade hon gått av här? Det var mitt i natten och hon…visste inte ens var hon var någonstans. Hon började gråta, det var enkelt att gråta där i tystnaden. När började allt det här? Var förlorade jag mig själv? Hon längtade hem, hon längtade efter att lägga sig i sin säng, sluta ögonen och sova. Hem?
Hon visste inte var hem var någonstans, men hon längtade dit. Hon snavade till och föll omkull på den kalla asfalten. Gruset brände in i handen. Hon lyfte handen och drog i jackärmen för att värma den. Vad skulle hända med hennes barn om hon dödade det? Vad skulle hända med det om hon inte gjorde det? ”Jag vill inte ge dig liv om det är så här det är.” En enda lång natt. Hon reste sig upp.

Han kunde inte somna om nu. Han hade varit feg, han skämdes och han ångrade sig nu. Och hur hade han kunnat lämna Liv? De hade inte pratat med varann sedan den dagen, han hade träffat henne en gång sedan dess. Men hon hade bara sett kallt på honom och hans krystade ord, sedan hade hon vänt sig om och lämnat honom utan ett ord. De gånger han försökt ringa hade hon aldrig svarat. Hon måste ju låta mig förklara, hon måste ju låta mig ändra mig! Förihelvete! Förklara vad? Exakt hur stor hans feghet var. Så stor att han inte hade vågat stanna kvar hos henne trots att han såg hur hon mådde. Så stor att när det här barnet… att han helt enkelt flydde. Och vad fick han sedan, utan henne? Ingenting. Inte ett förbannat skit.

Han tänkte på den där hösten för ett år sedan som de varit tillsammans ute på landet,
i hans familjs stuga. Det hade varit den perfekta hösten, de hade varit så vackra tillsammans. De och alla höstlöv. Han hade varit så lycklig, och han hade vetat det då i hela sitt väsen. Att det var han och hon och att han var lycklig. Han kunde inte komma ihåg när det började ta slut. Han hade helt enkelt inte klarat av hennes ledsenhet. Hade helt enkelt inte vetat vad han skulle göra. Hade förbannat sig för att han inte alltid orkade. Kanske skulle han orka nu? Men det var inget kanske det var frågan om, han skulle orka nu, han visste det. Han älskade henne.

Han ringde henne igen, men med samma resultat som alla andra gånger. Han kastade ifrån sig telefonen på golvet i ren frustration och slängde sig på sängen. Suckade.
Det var så typiskt. Söta vackra fina underbara Liv, varför lät hon inte honom prata med henne? Hur ska jag kunna finnas där om du inte tillåter det? Han ville hålla henne nu, han ville hålla henne och han ville trassla in sig i hennes hår så som hon trasslade in sig i hans. Och han ville somna med henne här i sängen. Han undrade hur stor hennes mage var nu.
TVn stod fortfarande på och lyste upp rummet i skiftande toner. Kriget var fortfarande på. Han såg på en nittonårig amerikansk soldat och var glad att han inte var född på andra sidan atlanten. Förbannade människor, ser de inte vad de gör med varann? Ett barn, varför inte? Så kanske man äntligen kunde få chansen att göra något bra, något rätt. Liv… Vart var hon på väg egentligen, var någonstans var hon?
Han blev plötsligt rädd.

Det lilla samhället gick i mjukt gult ljus, hon tänkte på hur konstigt det var att gatorna var upplysta trots att ingen var där. Ingen utom hon. Som om de är upplysta för sin egen skull. Hon stannade utanför skyltfönstret till en liten hattaffär och såg på sin spegelbild i glaset. Lade båda sina händer på magen. Hon såg så liten ut, så liten och så främmande. Att hon inte visste varför hon stigit av bussen var en lögn, hon ljög för sig själv så ofta nu för tiden. När hon gick på trottoaren var det kalla ljudet av grus under hennes skor allt som hördes. Hennes kinder hettade i kylan när hon vek av mot vattnet.

”Allt kommer att bli bättre, jag vet allt det kommer bli bättre, det måste bli bättre.”
Hon talade med det igen, och det lyssnade uppmärksamt utan att avbryta henne.
Det var så vackert. Hon hade alltid tyckt att speglingar av ljus i vatten var vackert.
Och vattnet såg så mörkt ut, blandat med det orangegula ljuset.
Det skulle förstås vara väldigt orättvist att bara döda barnet. När nu valet givits henne…kanske var det var det för att hon äntligen skulle ta tag i det, sitt liv. Som det givits henne. Eller släppa det. Falla handlöst. Aldrig hade hon trott att hon skulle hamna här. Men hon rådde inte längre över känslorna. Hon blev stående där stirrandes ned i det mörka.
Antagligen hade tillräckligt många tårat suddat bort det svarta kring hennes ögon nu, det kändes som om hon inte orkade gråta mer ikväll. Hennes bleka händer kramade broräcket och ignorerade kylan.
Hon tänkte på Gabriel, när hon såg på sina fingrar, hur de brukade fläta i hans hår.
Hon älskade hans hår, hon älskade hans allt. Hon hatade hur han svikit henne. Och hur skulle hon kunna ge liv till något som var hans men som han inte ville?
Om han bara ville.

Hon letade fram telefonen ur fickan och satte på den. Fyra missade samtal, Gabriel.
Gabriel. Hon undrade vad han ville, om det var för att säga att hon skulle lämna honom i fred som det var han ringt. För att fråga om hon hade gjort sig av med det ännu. Hon hade hatat honom så mycket den där dagen, och flera dagar efter det. Avskytt hur han bara kunde ge sig av och lämna henne så, hur enkelt det verkade vara för honom att överge henne. För det var precis det han gjort, övergivit henne. Just då hade han varit det enda som gjorde att hon orkade och hon trodde att det var på väg att lämna henne, det stora, tunga grå som skuggat henne. Som hon inte förstod. Men så vaknade hon en dag med ett eget liv inuti och plötsligt var det som om ingenting riktigt fanns. Ingenting som hon kunde peka på, kalla sig själv och sitt eget. Hon förstod helt enkelt inte. Och hon kände sig så ledsen, så ensam, så vilse.
Hon kunde inte förklara det mörka inom sig, varifrån det kommit, vad det ville eller hur länge det tänkte stanna. Men det fanns där och just nu hängde det väldigt tungt över henne. Hon undrade om Gabriel kanske, kanske, hade ringt för att säga att han älskade henne. Att han fortfarande älskade henne.
Men det var så svårt att tro och, skulle det verkligen göra någon skillnad?
Så andades hon in och satte foten på broräcket, klättrade upp.
Så patetiskt, så fånigt, så fegt.
Hon lyssnade till tystnaden i natten, kanske skulle det här göra det enklare för Gabriel, enklare för alla. För Gabriel, för hennes föräldrar, för barnet. Ja, för barnet.
Hon slöt ögonen, släppte darrande taget om broräcket och ställde sig försiktigt upprätt. Det blåste, vinden rörde henne stilla. Hennes hjärta slog så som det aldrig någonsin slagit i henne. Och plötsligt, precis när hon skulle låta vinden föra henne så som den ville, över räcket ned i vattnet, bort. Så sparkade det.
Hon lade hastigt en hand på järnräcket och greppade det, hårt. Lade den andra handen på magen. Det sparkade igen. Förundrat blev hon hängande så, halvt lutad över vattnet.

Han försökte ännu en gång. När det äntligen tutade, signal efter signal, i luren visste han först inte hur han skulle tolka det. Han höll andan och såg bilder av en ensam mobiltelefon kvarlämnad framför en tågräls någonstans i landet, hörde ljudet av ett tåg som inte hann bromsa. Men tillslut klickade det i andra änden