Den sista sommaren

Det knakade i trappan när han gick ner för den. Han gick tyst, smög nästan. Rädd för att låta alldeles för mycket. Rädd för att på något vis störa den andre där ner i köket.
Eller egentligen rädd för att överhuvudtaget gå ner till honom, den andre. Musik stod på svagt där nere och förutom den var fågelskrik utifrån samt trappans knakande det enda som hördes. Det var lugnt, fridfullt. Sol föll in skarpt genom husets fönster och bländade honom när han gick genom hallen. Han kastade en blick in i vardagsrummet och såg att altandörren var öppen. Bra, då satt han antagligen där ute och åt. Bra, för det skulle ge honom ytterligare lite tid att samla sig på, ytterligare en liten tidsfrist.
Han var nervös, tog fram bröd och smör och bredde sakta. Allt för att skjuta upp det så länge som möjligt.
Det här, den här morgonen var alldeles för viktig. Det här var det enda som spelade roll, nuet och gårdagskvällen, natten. Han försökte ta några djupa andetag och lutade sig mot diskbänken, såg ut genom köksfönstret. Sjön låg där nedanför, det glittrade i vattnet. Det var vackert.

Han slöt ögonen. Hade det överhuvudtaget hänt? Det kändes så overkligt, han vågade knappt tro på det. Underbart, som om han bara fantiserat det, drömt det efter att längtan funnits i honom alltför länge.
Underbart och så fruktansvärt skrämmande. Det var alldeles för stort.
Det var alldeles för srort, alldeles för skört och bräckligt.
Och det var så vackert här, han ville inte åka hem igen när veckan var slut. Han ville stanna här och glömma att det överhuvudtaget fanns ett hem som väntade, en höst och en oöverskådlig hög med problem. Nej, han ville aldrig åka hem, han ville leva i det här, stanna i nuet för alltid. Stanna i gårdagsnatten, det finaste han någonsin upplevt.
Om bara, om bara det här overkligt underbara var sant på riktigt. Så det räknades, så det varade, då. Då kanske skulle det andra överskuggas, suddas bort och försvinna. Han försökte hoppas. Tog sina mackor och gick ut till altanen.

Den andre satt i hörnet halvt bortvänd från honom och solljuset föll på hans nacke och hår. Han kastade en blick på honom när han klev ut på sommarhusets lilla altan, men återgick snabbt till morgontidningen. Tystnaden låg obeveklig över honom, den andre. Han själv fumlade ännu mer nervöst nu med sin frukost och satte sig vid bordets andra ände. Ljudet av stolen när han drog ut den från bordet tycktes honom fruktansvärt högt, han ville bara försvinna just nu. Det borde han vetat, det var för bra för att vara sant, han sneglade på den andre och såg ingenting av gårdagsnattens värme och känsla. Han mådde illa av mackan i sin mun och fick ont i huvudet av solen, samma sol som fick den andres hår att glänsa så inbjudande. Han ville ta på det, köra handen genom det igen. Han ville kyssa halsen och dra med fingret längs käklinjen igen, som förut, som för bara några timmar sedan. Och han ville mer.
Framförallt ville han så outsägligt gärna se något i den andres blick, någonting som sade att han också ville. Något, som kärlek. Han tänkte att han borde säga något, han visste inte vad, men någon av dem borde verkligen säga något.

Det prasslade i tidningen när den andre vände blad. Hur kunde han bara sitta där och läsa tidningen?
Kanske det betydde att det inte fanns någonting att oroa sig över egentligen?
Kanske det betydde att allt var som det skulle, att det var därför den andre satt där så oberörd. Att det bara var han själv som var dum, precis som det brukade? Att han bara inbillade sig. Du har ingenting att oroa dig för, försökte han intala sig själv. Varför skulle något ha förändrats så på bara några timmar?

Han reste sig upp, gick bort till honom, lade handen på hans axel. Under hans hand spändes axeln och dess ägare stannade upp i sitt tidningsläsande. Fortfarande sade han ingenting. Han lät handen glida ner över axeln, han lutade sig framåt. Luften vibrerade.
Han lyssnade till sina egna hjärtslag, kom så nära att hans läppar snuddade den andres. Kysste dem. Ingenting, inte ett enda gensvar, inte en rörelse. Inte en blick. Han frös, stannade hastigt upp och det trängde på varmt och salt innanför ögonlocken. En tår tvingade sig ut, letade sig nedför hans kind. Han hatade sig själv, så förbannat dumt, så förbannat idiotiskt!

Den andre slet sig häftigt ur hans grepp, reste sig upp så att hans stol välte och gick hastigt därifrån, in i huset. Gardinen i dörröppningen svajade när han gick förbi. Inne i vardagsrummet stannade han, hans andetag hördes tydligt ut på altanen. Musiken verkade ha tystnat, just nu var det outhärdligt tyst. ”Du kan väl åka innan elva?” Det var allt han sade, sedan försvann han in i huset. Han hörde stegen i trappan när den andre försvann upp på övervåningen och när han gick in i sitt rum, smällen när dörren slog igen bakom honom. Själv stod han kvar, orörlig. Och allt han kände var meningslöshet, och gårdagsnatten, den hade bara varit en fantasi som inte borde blivit verklighet. Aldrig, aldrig och aldrig. Han grät. Och han rörde sig inte tills han efter en stund såg den omkullvälta stolen, han reste den upp, sedan lämnade han altanen.

Han gick upp för trappan, in på sitt rum och slängde klädhögen på golvet i den öppna väskan, rafsade åt sig plånbok och telefon. Det fanns inget annat att göra. Hur dum, hur otroligt korkad hade han inte varit som vågat hoppas? Som överhuvudtaget kunnat tro på någonting bra, någonting fint för honom? Han borde ha förstått, han borde ha lärt sig vid det här laget. Han borde förstått att kärlek var någonting alldeles för fint, ingenting han någonsin kunde hoppas på. Men du är ju så förbannat dum i huvudet, skrek det inom honom. När han lämnade rummet fastnade blicken på den stängda dörren mittemot, han svalde och det skar i honom.
Sedan gick han ned för trappan, ut genom ytterdörren och korsade gräsplanen nedanför huset mot grusvägen som ledde in till det lilla samhället och en möjlig buss därifrån.

Det var varmt, himlen var molnfri och det lilla det blåste var inte tillräckligt för att ge någon svalka. Det verkade oändligt långt till busshållplatsen. Han undrade om det verkligen varit bara en dröm. Om ingenting av det han såg framför sig så tydligt, mindes i varje nervtråd, verkligen bara var någonting han drömt under natten. Någonting som endast inträffat på låtsas men som han velat tro på så fruktansvärt mycket. Någonting han längtat efter så länge nu, önskat i flera år. Kylan från den andre övertygade honom nästan att det var så det var. Allting kändes suddigt, som om det saknade konturer. Han kunde inte längre skilja verklighet och hans önskans lögner åt. För tillfället skulle han föredra lögnen, han skulle utan att tveka låta sig själv ljuga ihop en underbar lögn om kärlek. Om han bara kunnat.
Han undrade vad det var han gjort, för någonting måste han ha gjort fel. Det var ju uppenbart. Och det var så typiskt honom, så förbannat typiskt honom. Jag kanske inte ens gjorde någonting, han kanske bara vaknade efter den där berusande natten och när han slog upp ögonen såg han vad jag verkligen var. Vilken meningslös, oduglig liten idiot jag är. Han kanske såg hur jag smittar, hur allt jag gör förstör, och insåg att det var bäst att hålla sig borta. Han kanske vaknade och mådde illa.

Han undrade vad det var han egentligen hade att åka hem till och det fanns ett enkelt svar. Han hade ingenting att åka hem till. Han ville inte ens tänka på det. Det fanns faktiskt ingenting just nu som han ville tänka på, faktum var att han vill jaga alla tankar, varenda liten röst inom honom så långt bort som möjligt. Ut från hans huvud. Han hatade sig själv, i precis det här ögonblicket hatade han sig själv och allt han var mer än han någonsin gjort tidigare. Han stannade vid vägkanten, satte sig ned på asfalten och grät. Människor i förbipasserande bilar vred på sina huvuden och såg på honom, han märkte det inte. Så reste han sig hastigt upp igen, tvekade en kort sekund innan han bytte riktning, gick tillbaka samma väg han kommit.

När han gick över gräsplanen för andra gången den här morgonen, för sista gången, hördes det inga ljud från det lilla sommarhuset. Viken låg fullkomligt tyst och stilla.
Han undrade om den andre visste att han älskade honom, att han älskat honom i flera år nu. Han undrade om det enda den andre kände var äckel och ånger inför det som för honom själv var så outsägligt underbart. Han undrade varför den andre överhuvudtaget gjort det, om det var av medlidande, eller kanske rent av hån.
Kanske var det det enda han förtjänade, hån. Var det inte det livet sagt honom så länge nu? Han ansträngde sig för att inte börja gråta ännu en gång. Han hatade att gråta, han hatade det, han såg upp mot himlen och den var fortfarande olidligt blå. Han sänkte blicken, sjön låg stilla framför honom, vattenytan blank och orörd. Solen gjorde vattnet glittrande och nästan bländande.
Han tänkte att det var det mest fulländade han någonsin sett.

Han släppte väskan och sparkade av sig skorna, tog ett steg utåt. Vattnet var varmt, trots att det var i slutet av sommaren. Han tänkte återigen att det var vackert när han såg ut över sjön, en rovfågel flög i luften ute vid sjöns mitt och han följde den med blicken en liten stund. Sedan klädde han av sig, slängde kläderna vid strandkanten och tänkte att just idag var en bra dag för sommarens sista dopp. Han älskade hur vattnet och hans kropp flöt förbi varandra för varje simtag han tog. Och tystnaden i vattnets rörelser. Det kändes som en dröm. Sov han fortfarande? Han simmade mot mitten av sjön. Det vore så skönt om han fortfarande sov. Då skulle natten fortfarande vara underbar och oändlig. Då skulle det inte vara så svårt att fortsätta, att fortsätta andas.
Han slöt ögonen, stannade i vattnet. När han öppnade dem igen såg han rovfågeln rakt ovanför honom, han såg på den och log, bländades av solen och så slutade han.
Det var så enkelt. Han slutade att röra sig och så slutade han att andas. Det var precis så enkelt.