Den Glade skrattade åt allt. Han traskade glatt längs vägen utan att riktigt se var han gick. Förresten så brydde sig den Glade inte så mycket. Vid den mörka återvändsgränden backade den Glade förskräckt undan. Muren som stod där, svart och tornande hög i det kolsvarta mörkret, skrämde den Glade. Men muren var inte så stor och ogenomtränglig som den Glade trodde, den var faktiskt ganska skrövlig och tunn. Den Glade skulle lätt ha kommit igenom om inte skräcken hade haffat honom.

Återvändsgränden som den Glade stod i var ett ödsligt ställe. Gamla sopor med råttor som mumsade förnöjt i avfallet fanns i varje skrymsle. Den Glade grimaserade åt lukten i denna återvändgränd som rent ut sagt var äcklig. Smuts och sopor låg huller om buller och bildade stinkande små pölar. Den Glade fånstirrade på muren och visste varken ut eller in.

Den Glade ryckte till. I ett fönster högt upp i den mörka återvändgränden stod en man och kikade ut. Mannen var vänlig nog att fråga om den Glade ville ha hjälp med att komma över den höga muren. Visst ville den Glade det och därför gick han hela den långa, svarta och smutsiga vägen uppför trappan till mannens kyffe. Där i det grådaskiga mörkret hittade den Glade mannen stående med ett stängt grin på läpparna. Tjock var han också. Den Glade stirrade på mannen, som såg elak ut, och började darrande ta några steg tillbaka. Till sist beslöt han sig ändå för att höra på vad den Fete hade att säga. Han ville gå vidare på sin väg.

Den Fete började med att fråga om den Glade ville hyra en lägenhet här hos honom, det var nämligen han som ägde huset. Den Glade var glad att den Fete frågade för han visste ännu inte hur han skulle bete sig för att komma över muren. Den Glade frågade därefter lite stammande om hur det var bakom den stora och hemska muren. Den Fete funderade ett tag men svarade till sist att det ville den Glade nog inte veta. Nä, ojoj, där bränner solens strålar sönder en så dit kan väl ingen människa vilja gå. Dessutom fanns där för mycket människor. Den Glade skulle ha det mycket bättre i den mörka återvändsgränden.

På kvällen grubblade den Glade. Vad skulle han ta sig till? Det den Fete hade sagt om världen bakom muren tyckte han inte lät så illa, det liknade den väg han hade gått på förut. Men på den blommande vägen hade det inte funnits någon återvändgränd, inte förrän nu. Den Glade funderade vidare och tänkte att det visst hade funnits mörka och hemska skogar, men dem hade han alltid hittat en väg ut ur. Hur skulle den Glade göra med en mur?

Dagarna gick och den Glade började finna sig i sin situation i den äckliga återvändsgränden, någon lösning på sin situation fann han inte. Den Glade stötte då och då på den Fete i den mörka trappuppgången. Ett leende fanns på den Glades läppar medan den Fete grymtade om att hyran var försenad. Då rusade alltid den Glade upp till sitt rum och hämtade pengarna. Inte ville han förarga den enda han kände i denna återvändsgränd.

Till slut gick det så långt att den Glade bara rynkade pannan och sa att hyran kom när den kom, då den Fete krävde den. Senare gjorde den Glade, som inte längre var glad, inte ens det. Han gick bara sin väg. Den Fete fick då ett leende på de stängda läpparna. Lyckats tyckte han sig ha gjort. I det mörka och dystraste rummet av dem alla, det som den förre Glade hade blivit tilldelad, blev det ännu mörkare. Inne i mörkret låg den förre Glade och visste inte hur han skulle ta sig över muren.

Den Glade tänkte på de glada dagarna då allt såg ljust ut och han var lycklig med alla sina medmänniskor. Var hade de nu tagit vägen? I den mörka återvändsgränden fanns bara han, den förre Glade, den Fete och ensamheten. Var det så här hans liv skulle se ut?

Ju längre tiden gick desto mer kunde den förre Glade känna den äckliga lukten ifrån återvändgränsen. Ett år hade gått. Fram och tillbaka vankade den förre Glade i den mörka återvändsgränsen för att finna en lösning på sitt problem. Men en mystisk apati hade gripit den Glade och han ansträngde sig inte så mycket som förut. En dag kom det dit en annan man. Det var den Starke. In till sitt rum sprang den Glade och gömde sig för den Starke.

Men samma dag så råkade den förre Glade höra ett samtal mellan den Fete och den Starke. Den Fete sa samma ord till den Starke som han hade sagt till den Glade om att det var bäst att stanna i återvändsgränden. Den Starke bara skrattade och den Fete fnyste till svar och gick sin väg. I rask takt gick den Starke bort till den fallfärdiga muren. Där undersökte han den och fann ett hål.

Den förre Glade rusade nedför den långa trappan men bromsade tvärt i dörröppningen. Med darrande läppar fick den förre Glade fram ett hej. Den Starke såg på den förre Glade i grådiset och tyckte med ett leende att den förre Glade skulle komma till honom så att de kunde hälsa som folk. Den förre Glade såg att den Starkes leende var öppet och gick med osäkra steg bort till den Starke.

Tillsammans gick den Glade och den Starke utan problem igenom den skrovliga muren. Idag så går den Glade med förnyad styrka på sin soliga väg. Skogar finns det överallt för den Glade men ännu en återvändsgränd har han inte funnit. Det kommer han förmodligen aldrig att göra. Den Glade har fått förnyad kraft av en numera kär vän, den Starke.