Hur sommaren har lyckats dansa förbi mig har jag ingen som helst aning om.

Rätt vad det var så meddelade hösten sin ankomst. Av någon anledning blir man alltid lite överraskad när den kommer. Plötsligt förstärks färgerna. Dofterna tilltar och luften blir renare och klarare.

Det finns få saker som är så livgivande för själen som en sval höstdag. Död och liv parar sig i en salig blandning och man får bevittna en av naturens vackraste brytningstider.

Något gammalt dör till förmån för något nytt och outforskat. Symbolik i all ära, men det är faktiskt inte alls så konstigt att många sätter punkt för knaggliga förhållanden vid just denna tid. Naturen kallar och påminner om hur lätt värmen och skönheten kan förvandlas till tystnad och kyla.

Det är tungt att inte bli sedd och bekräftad, men det är än värre att inte ha viljan eller orken att se och bekräfta. Plötsligt blir inte allt lika självklart i förhållandet. ”Du och jag” blir mer en fråga än ett påstående. Tystnaden smyger sig in, respekten försvinner och intresset för den andre ersätts av likgiltighet.

Hur goda intentioner giltiga lik än har så kan de aldrig vidröra eller väcka till liv igen.

När man öppnar dörren för likgiltigheten släpper man in hösten och med höstens tilltagande kyla följer oftast en brytningstid.

Det gör ont att måsta lämna. Mycket ondare än att bli lämnad. Men jag undrar om något kan vara värre än att lämna sig själv. Inget ger större sorg och otillfredsställelse för en man eller kvinna. Att hela tiden bortförklara vad man känner och inte känner. Att ge avkall på den man egentligen är för att passa in i något man innerst inne inte vill tillhöra. Att slutligen acceptera allt detta men ändå låsa fast en annan människa i fruktan för det okända som kanske är ännu tystare och kallare.

Jag vet att jag tar stora ord i min mun. Men jag har också älskat. Drömt högtflygande drömmar och vävt förljugna illusioner om något jag innerst inne visste skulle falla sönder.

Jag har också lämnat när ”hösten” smög sig på, långt efter det att jag lämnat mig själv, om och om igen.

Men i tystnaden, som jag fruktade så mycket, mötte jag en kvinna med en ryggrad av rostfritt stål. Som vände alla nederlag till segrar. För sin egen skull.

Du är inte ensam om att vara ensam. I den befolkade charaden och stora såpan vi kallar livet känner vi alla av vindarna. I den svala mörka tystnaden som du kanske just nu fruktar ska komma vid en för dig oundviklig separation tronar en hjälte som vill älska, hata, förändra, ställa till rätta, leva, känna och närvara.

I tystnaden möter du dig själv.

Du är inte ensam om att vara ensam. Men en viss sorts ensamhet kan du bara avväpna och besegra genom ett personligt konfronterande.