‘Älskar. Älskar inte. Älskar.’
Frånvarande registrerar Benita hur blombladen samlas i en hög vid ena skospetsen. Hon fokuserar dem i hopp om att finna något slags svar mitt i all förgängelse.
‘Om han ändå hade varit elak mot mig’, far det genom hennes huvud. ‘Då skulle ingen ifrågasätta varför jag känner som jag gör.’
Suckande gömmer hon huvudet i händerna. Hon vet att Niklas aldrig skulle göra henne illa. Hur skulle han kunna göra det? Hon är navet kring vilket han rör sig.
Hon huttrar till, parkbänken som kändes så välkomnande för en stund sedan kyler bara. En titt på klockan visar att Benita egentligen borde vara hemma nu. Hemma?!

Hon sneddar över torget och går ner mot parkeringsdäcket. Allt medan hjärtat hamrar i otakt.
När Benita kommer hem och möts av skenet från levande ljus kränger hon av sig skinnjackan, de högklackade stövlarna och smiter in på toaletten. Hon vrider på kranarna och sätter sig på badkarskanten. – Ita? hör hon Niklas utanför dörren. Jag tänkte… att vi kunde vara tillsammans ikväll. Bara du och jag?
Hon hör osäkerheten i hans röst och hatar plötsligt sig själv. – Visst, det blir bra. Jag ska bara tvätta av mig.
‘Varför måste jag alltid känna efter så förbannat?’ maler det inom henne. ‘Alla andra verkar ju klara vardagen, men inte jag. Jag är tvungen att förstå mina känslor hela tiden. Jag måste känna att jag älskar.’
Hon suckar teatraliskt medan hon torkar sig torr.
‘Jag måste försöka’, tänker hon. ‘I alla fall ett tag till.’
När hon råkar titta sig i spegeln som hänger ovanför handfatet stelnar rörelserna. Det mörkröda, långa håret får henne att verka spöklikt blek och de sorgsna ögonen svider. Hon skakar av sig sin egen spegelbild, tar ett djupt andetag och går ut till det som väntar.

Benita och Niklas äter middag under en tystnad han ideligen försöker bryta. – Visst är köttet gott? Vill du ha mer vin? Hur var det på jobbet idag? Ska du inte ha gelé?
Hon hör honom på avstånd. Svarar det som förväntas och ler när hon orkar.
Efter att ha tömt båda vinflaskorna går de in i sovrummet. Det är varken passion eller kärlek som lockar, utan snarare hans osäkerhet och hennes dåliga samvete. Just nu behöver han hennes lögner för att inte gå sönder och hon gör honom tillviljes eftersom hon redan känner sig trasig.

När han stöter långt inne i henne besöker hon den plats i sitt inre han aldrig förstått sig på eller efterfrågat. Så ökar han intensiteten innan han slutligen tömmer sin besvikelse och frustration djupt inom henne. Niklas försöker befrukta henne med kvävda drömmar, men hennes kropp reagerar automatiskt och stöter bort honom likt ett ofullgånget foster som vägras rätten att födas. Efteråt råder tomhet, förklädd till stillhet och ro. Han drar henne tätt intill, fullkomligt omedveten om att hon aldrig befunnit sig längre ifrån honom än i detta nakna ögonblick…