Sommarpraktikantens predikan

“Kul, det där.”. Han röjde inte sin uppskattning med en min, men lät orden dundra och tala för sig. “Kul påhitt.” Sommarjobbaren som stod framför honom hade varit på plats i en dryg vecka. Åtta arbetsdagar. Prästen kände en svettilning längs sin ryggrad, och svettpärlorna bildade en törnekrans kring hans veckade penna. Det var varmt i rummet och fläkthelvetet hade skickats iväg på reparation. Den lille sommarjobbaren tittade storögt på sin temporära arbetsgivare. “Tyckte du?” ställde han som en automatisk motfråga som emellertid föga lyckades dölja den spirande entusiasmen. “Du tyckte alltså att det var skapligt?”. Kyrkoherden svarade inte. Han kliade sin haka med ett av sina feta skrivbordsfingrar, segade sig bort till sakristians lilla bord och hämtade en kopp. Koppen innehöll kallt kaffe, och prosten rynkade på näsan av dess beckartade kyla.

“Uppriktigt sagt ..” fortsatte han, “var det det djävligaste i teologisk väg jag har hört under hela min tid som prälle här. Och då menar jag inte att jag intet har hänt här, eller att djävligt betyder att det var dåligt. Det du sade på fyrtio unkna söndagsskoleminuter har inte jag kunnat formulera på en halv livstid i prästsärken”. Berömmet hade tagit formen av ett tillmäle, och sommarjobbaren, Siddharta Johansson, hade inte riktigt hunnit greppa om det var en svidande kritik eller smörjande beröm som han nu fick motta av den gamle kyrkräven. Men tonen lät ju mjuk. Och hade inte kyrkoherdens ansiktsuttryck ändrats en aning sedan den initiala frågan ställdes? Han han inte formulera ett genmäle, förrän det knackade på dörren. Varken kyrkoherden eller Johansson hann emellertid öppna dörren, förrän en gammal, skrynklig kärring tågade in. Hon tittade på kyrkoherden, och på Johansson, i den ordningen, och tog till orda på ett närmast gammalsvenskt vis: ” Denna dag, den 23 augusti 1977, anmäler jag, Ellen Magda Eriksson, född Svensson, att jag ämnar utträda ur den Svenska kyrkan. Jag hoppas att kyrkoherden kan verkställa min begäran?”. Det sista lät närmast preussiskt och hade för en utomstående tett sig ganska komiskt, eftersom det kom från en gumma vars enda befäl hade gällt när kaffet skulle bryggas om förmiddagarna hemma på torpet. Kyrkoherden såg på gumman. Gumman såg på kyrkoherden. Kyrkoherden vände sig till sommarjobbaren Johansson. “Hämtar du blanketten?” sade han efter en tids närmast andlig tystnad. Johansson svarade inte, utan klev med bestämda steg fram och hämtade ett formulär som låg på kyrkoherdens skrivbord. Han räckte det till damen, som neg, tackade högljutt – och steg ut. Kyrkoherden sade: “I sanning, herr Johansson, har din lekmannapredikan idag över Jesu sanna ord, hans fattigdom och värn om de sjuka och gamla fått en och annan förtorkad mora att gå hem och bläddra i böckerna, tänka själv och tänka över vad gammelkyrkan egentligen håller på med. Det ska du ha både beröm och skit för. Ge mig en sån där blankett.”

Tre månader senare stod den avlägsna socknen utan kyrkoherde. Herr Johansson hade slutat sitt sommarjobb och praktiserade nu på det lokala postkontoret. På fritiden spelade han kort och fiskade. Femtonhundra församlingsbor lämnade kyrkan. De förblev dock kristna – men de praktiserade det som skolan hade givit dem: Möjligheten att ljuda bokstäver och lägga ihop ett och annat.