Jag såg det men sa inget, varför?
Det var det dummaste jag någonsin gjort, eller det dummaste jag inte gjort. Att inget säga.

Sommarlovet var slut. Det började bli mörkt och ruskigt väder. Då kom hon till våran klass som ett ljus i mörkret, en ängel sänd från himlen. Hon blev min bästa vän. Men så förblev det inte.

Mörkret sänkte sig, i det orangea skenet från gatlycktorna syntes regndropparna falla. Falla från sina trygga hem, molnen. De föll ner till någonting nytt. Kanske skrämande, vad vet jag? Jag har aldrig varit en regndroppe, men ibland kan man känna sig som en. Man faller in i någonting nytt. Först ligger och flyter på ytan men ju längre tiden går så sjunker man längre och längre ner i vattenpölen. Tillslut ligger man på botten, som vem som helst, bara någon i mängden.

Just den här kvällen, den mörka regniga kvällen, fick jag för mig att gå till henne. Gå till min bäste vän, min Ängel. När jag kom fram till porten var mitt hår genom blött. Det rann vattendroppar ner för min nacke, dom letade sig ner under jackan och in under tröjan. De kröp vidare längs ryggraden, det var kalt. Jag öppnade porten och gick in.

Vid det här laget var jag och min Ängel som en i varandras familj. Ett exempel på det är att vi aldrig knackade på varandras dörr, vi gick bara in. Precis som vanligt var det exakt vad jag gjorde. Det skulle jag inte ha gjort. Hon var ensam hemma och spelade hög musik. Det är jag säker på att du också brukar göra när du blir ensam hemma och har en stund över. Du sätter säkert på din favoritmusik som ingen annan i familjen gillar, står och mimar framför spegeln med en hår borste som mikrofon eller någonting annat. Eller så ligger du kanske bara i soffan och njuter. Men åter till saken. Jag såg henne sitta där, mitt på golvet. Aldrig har jag sett någonting så hemskt i hela mitt liv. Jag kunde inte vara kvar där. Hur kunde hon göra så?

Dagen efter så pratade jag inte med henne. Jag kunde inte ens förmå mig själv att lyfta blicken för att möta hennes. Hon hade svikigt mig, gett mig mardrömmar. Hon hade klippt av bandet mellan oss, hon var inte längre min bästa vän. Hon var inte längre min Ängel. Och tiden bara forsade förbi.

Det var kanske där misstaget började, eller kanske dagen före. Men ett misstag gjorde jag i varje fall, ett stort. Jag skulle ha pratat med henne, frågat hur hon mådde. Jag skulle ha berättat för hennes föräldrar. Jag vet inte varför jag inte gjorde det men jag tror att jag var rädd. Hon skulle ha fått hjälp tidigare, nu hade det gått för långt. Alldeles för långt. Det är mitt fel att hon hamnade där. På sjukhuset. Kraftig blodförlust, hur kunde jag ha tillåtigt detta? Varför sa jag inget? Det var nu hon fick veta att jag visste, jag berättade. Jag berättade även hur jag hade känt mig, varför jag inte hade pratat med henne eller tittat på henne. Till viss del var det för att jag skämdes. Men jag var också rädd för att hon skulle tro att jag hade spionerat på henne. Jag var rädd för att förlora min bäste vän, min ängels vänskap. Men bara för att jag inte berättade, inte sa någonting så höll jag på att förlora henne helt. Inte bara hennes vänskap utan hela henne. Min ängel skulle ännu en gång ha tagit sin plats i himlen. Men som tur var så va han där uppe inte beredd att ta tillbaka henne, hon hade fortfarande ett ärende att uträtta här på jorden. Inte förens det var avklarat skulle hon återvända.

Min Ängel hade inte förstått att ingen hade märkt någonting. Inte ens jag. Hon sa att hon tyckte att det var skrämmande hur svårt det är att märka saker med andra som igentigen är ganska synliga. Saker som man borde se. Hon hade trott att jag eller någon skulle ha frågat om skärsåren. Men ingen hade ens lagt märke till dem. Hon hade redan förlåtit mig, men jag var inte så säker på att jag hade förlåtigt mig själv. Inte för det jag hade gjort mot henne, inte mot min Ängel, min bästa vän.