Blott en dag, ett ögonblick i sänder
Vilken tröst, vad än som kommer på.
Allt ju vilar i min Faders händer,
Skulle jag, som barn, väl ängslas då

Hon hade hatat hösten med dess obamhärtiga kyla och grå fallande regn så länge hon kunde minnas. Allra mest avskydde hon oktober när sommarens varma månader redan kändes avlägsna Den här tidiga oktobermorgonen, var luften tung av fukt och blygrå moln cirkulerade lågt på himlen. Hon stålsatte sig och gick beslutsamt ut i denna grådisiga värld med det blöta krattskaftet halkande mellan fingrarna. Så snart hon krattat ihop en lagom stor hög av mörknande röda löv och gick för att hämta en av de svarta plastsäckarna intill regntunnorna, dansade vinden genom den stora trädgården och luften fylldes av ett stärkande teaterspel. Så småningom skulle löven återigen falla till den mjukt uppluckrade marken och hon skulle bli tvungen att börja om från början. Hon suckade, släpade den halfulla säcken in på verandan och insåg att det var pågrund av detta hon inte stod ut med dessa mellan månader, som var någon slags dåligt lagd transportsträcka mellan sommar och vinter. Jo, så var det tänkte hon med en föraktfull fnysning åt vad hon ansåg var en sorglig värld som låg framför hennes fötter. Hon förkastade denna årets tionde månad inte bara för dess tröstlösa väder utan för att världens dystra, färglösa uttryck förde med sig en känsla av tomhet och ensamhet. Hon hade aldrig kunnat vara ensam. Behövde ha folk omkring sig och var i behov av andras närhet annars: kände hon sig vilsen och förlorade alltför lätt sig själv i något likt melankoli som gjorde henne håglös och pessimistisk. Då hon inte längre arbetade efter missfallet sommaren innan, träffade hon inte längre många under vardagarna och det fick henne att längta efter sommarens lekfulla semesterdagar på västkusten med bästa vännerna eller julhelgen med släkten. Hennes älskade fanns ju visserligen där, men det var länge sedan han gått tillbaka till sitt arbete och om dagarna blev hon kvar med sina tankar och den brinnande längtan efter en småtting att slösa sin kärlek, tid och energi på. Nu över ett år efter missfallet hade hon varit redo att försöka igen men läkaren hade konstaterat att hon aldrig mer skulle kunna bli med barn och så hade han föreslagit något som hon uppfattat som ljuv musik i hennes kantstötta själ, adoption av ett barn. Hemutredningen skulle startas direkt på det nya året, men till dess var hon alltså tvungen att genomlida detta dystra oktober.

Agnes anlände med direktflyg Calcutta-Arlanda i en vit babylift halvt dold bakom blåa filta. Detta var en solig julidag följande år, då novembers snålblåst och bistra uppsyn kändes lika avlägset som tanken på att denna underbara lilla varelse inte kunde vara hennes egen avkomma. Flickan var varmt brun, som om de runda kinderna blivit överdragna med smält blockchoklad. De rosafärgade små läpparna jollrande glatt medan flickans mandelformade ögon liknade bottenlösa brunnar vars djup var outgrundligt. Hon liknade de hasselnötsfärgade fälten vid magnifika portar i cederträ vilka undangömde en okänd rymd. Flickan slutade jollra och istället spred sig ett hemlighetfullt leende, som omljuset jagade bort skuggan över de där vördnandsbjudande portarna och hon fick en märklig känsla av att denna lilla dotter dolde ett tempel inom sig och in dit skulle hon själv aldrig riktigt nå. Denna känsla skrämde henne, detta var ju hennes efterlängtade höstbarn, barnet hon skulle älska såsom hon skulle ha älskat ett barn som kommit genom henne själv. Det här barnet skulle aldrig behöva känna sig som en lösning, ett substitut för något biologiskt barn lovade hon och utplånade i sitt huvud alla tankar på något annat ursprung, hennes dotter föddes här och nu på ett solbadande Arlanda…

På tryggt avstånd med en blandning rädsla och mindre fascination betraktar flickan förhäxad hur ringar av eld sliter tag i det styva tyget på flaggan. På korset har någon ritat en karikatyr av ett leende svart människoansikte men med en apas kropp. Lågorna slår upp ännu högre och elden börjar äta sönder korset och nu förvrids det förut leende ansiktet som i kramper innan det blir helt förkolnat och faller sönder i vitglödgad aska och slutar som svart sot mot plattorna på Sergels torg. Kvällsluften som nyss varit sval fylls av skanderande slagord som stiger upp unisont, med sådan styrka att fåglarna lyfter från hustaken och under skriande flyr hatet som trängt sig in i luften och gjort den tung. Flickan är Agnes, men höstbarnet kallas hon av alla där hemma. Denna späda åskådare är den efterlängtade lilla flickan, som inte alls föddes under hösten utan en sen dag i mars, på okänd plats i ett land långt borta där det är sommarvärme året om. Mycket mer än så vet inte Agnes där hon står alldeles stilla och ser hur lågorna rår på det sista tyget som upplöses till flagor i ett brinnande skådespel. En ny blågul fana utan något ansikte, höjer sig i ensamt majestät mot luftballongerna som seglar fram på ett rosa hav högt ovanför hennes huvud. Den står för ett ”oblandat” Sverige, ett vitt Sverige dit sådana som hon själv inte hör hemma. Nästintill obemärkt smeker hon sin kakaofärgade kind och tittar förundrat på den lika bruna handen som höjs betryggande mot ansiktet. Hon är inte svart som ansiktet på korset, men hon är heller inte vit, av vissa är hon inte önskad i det här landet. Hon kommer aldrig bli så att säga hundra procent svensk! Långt härifrån finns ett annat land där alla ser ut som henne, långt borta bortom horisonten finns en begynnelse, en början, ett ”då” hon aldrig hört talas om.

Agnes kunde inte längre minnas när den osynliga längtans bojor fjättrade hennes själ med sina dova undertoner till det svartaste mörker. Kanske var det redan för flera år sedan, då hon driven av nyfikenhet letat upp ett avskilt undangömt hörn på stadsbiblioteket och läst om det där okända landet med samma nyfikenhet som fått henne att åka in idag, på nationaldagen för att bevittna hennes största spöken på lagom avstånd. Hon hade så många frågor, så mycket funderingar och begär som hon höll inlåsta i det tempel hon nyligen funnit nyckeln till. Aldrig att hon kunde tala med mamma eller pappa, absolut inte mamma. För mamma fanns bara Agnes, hennes barn vars liv startade den där dagen i juli sexton år tidigare. Som riktigt liten hade flickan njutit av den totala uppmärksamheten från föräldrarna och då hon blev något större älskade hon såsom de flesta småbarn att hänga den så högt älskade, mamma i kjolarna. Men ju äldre hon blev ju mer drog hon sig undan denna enorma närhet hon delade med modern och slöt sig själv som en mussla, vilket bara ledde till mer omsorg från moderns sida. När Agnes var runt fem år gammal hade hon på ett barns rättframma och ogenerade sätt frågat mamma,
” Varför är jag så brun och du så vit?”
Frågan hade växt fram sedan en kamrat på dagis undrat varför Agnes
”Alltid var solbränd, aldrig blev vit”, som de andra dagisbarnen.
Mamma hade sett ledsen ut, om Agnes mindes rätt hade hon sagt som det var, att Agnes var adopterad. Med gråten i halsen hade mamma försäkrat sitt höstbarn att det inte var något konstigt med det, att hon var precis lika älskad som alla andra barn. Agnes mindes att hon tagit till sig förklaringen på sitt eftertänksamma sätt och sparat den i ett hemligt rum i hennes inre tempel. Denna uttalade realitet att hon var adoptivbarn förde inte med sig några dramatiska förändringar då grundpelarna mamma, pappa och kärleken till henne var densamma som föregående dag. Efter den där dagen som fanns inlåst, för att inte fallas i glömska lät hon andra frågor bero, mamma hade blivit illa till mods och det var ändå hon som var hennes mamma, den enda mamma hon någonsin känt. Under kommande år särskilt i början av puberteten började adoptionen, som hon ironiskt nog brukade tänka skrivas ”svart på vitt” Vid den här tiden flöt alla de saker som gjorde henne annorlunda upp på ytan och det som plågade henne mest var att det mest uppenbara, hennes utseende. Hennes ansikte skulle för alltid signalera något annat, ansiktet är outplånligt.

Mamma talade aldrig själv om adoptionen och därför frågade Agnes aldrig. För hennes mor startade flickans liv sedan hon anlänt till familjen, men sanningen var ju den att Agnes hade ett annat ursprung. Resultatet av moderns naiva tystnad blev vilseledande acceptans. För Agnes samlade alla nya funderingar, frågor som krävde svar, längtan efter ursprung och förbjudna tankar kring den andra ”riktiga” mamman på hög i hemliga rum och dit in stängde hon portarna och kastade nyckeln medan hon blev alltmer besvärad av den innerliga mor- dotter relationen.

Det måste ha varit då längtans bojor obemärkt gjorde henne till sitt gissel och hon gled undan omvärldens händer, in i ett namnlöst tillstånd. Hon tillät sig öppna de portar som varit så gåtfulla, med sin slutna blick och vände blicken inåt.
Hon fann sig segla på ett stjärnbestrött hav i en okänd rymd som lystes upp av minnesbilder från hennes liv. Ibland möttes hon av undertryckta rädslor såsom mardrömmen om häxor hon lidit av som liten. Bilder av henne, där hon omringas av skinnskallar. Luften vibrerande av nattsvart rädsla, dånande militärkängor i huvudet, vansinnig vattnig blick genomborrade henne! Emellertid fanns också glädje på denna inre färd. Ömt vårdade minnen som första skolavslutningen, semestern i Grekland förra sommaren och ändlösa stunder med mamma. Båten hon färdades i saktade in, hon närmade sig slutet på sin färd, ett tempel utan fasta konturer höjde sig i eget majestät invid flodbanken. Dock dök ytterligare några minnen fram innan båtens skrov snuddade stranden. Bilden föreställde den flod hon färdats på, men vattnet var upprört och stjärnskott sköt över ytan. Hon såg sin kropp framträda som en stjärnkonstellation under henne, båten gungade på det upproriska vattnet och hon kände för första gången i sitt liv sin egen kropps förvirring, otyglad ilska över att nekats en begynnelse. Inom dessa kroppens väggar skälvde marken av känsla. Kärleken, lojaliteten till den älskade mamman, blandades med det otillfredställda behovet som växt sig starkt. Hon slungades omkring utan fotfäste, förirrade sig i hårda vindar utan att ännu förstå de väldiga krafter som utkämpades. Rodret och seglen bröts sönder och hon förlitade sig på självkännedom då hon navigerade undan orkanens öga.
På det sättet nådde hon äntligen den pelarsal i vilken själen har sitt boningsrum. I denna hemligheternas sal svävade hennes själ fritt, såsom höstens dimslöjor dansar över fruktträden och havsbrisen smeker alldeles ovan vågkammen. Oroligt sökande efter fast mark att slå ner sina rötter i.

Agnes kisar över torget, ser hur svenska flaggan försvinner bortåt i takt med att ljudet från hundratals klampande militärkängor avlägsnar sig och lämnar efter sig en behaglig tystnad som sänker sig i luften som genast blivit vänlig, svalkande, tunn igen. Det spelar inte någon roll att hon inte längre minns när längtan skickade henne på sin inre odyssé. Den färden har nått sitt slut och tvingat henne hit, där hon står och känner den öronbedövande tystnad som skinnskallarna lämnat efter sig. Det finns inte längre någon återvändo, tänker hon. Hon hade redan påbörjat resan.

Hennes höstbarn stiger över tröskeln och hon kan genast se att något förändrats. Hon ser rakt in i flickans ögon när denne stiger ut ur det dunkla mörkret vid dörren. I den ljuscirkel som brasskenet kastar över det nyinlagda parkettgolvet är Höstbarnet inte längre ett barn. Istället står där, framför henne, en naket ärlig, obunden hudlös kvinna med ett lätt darr på de torra läpparna. Åh, vad hon önskar att hon kunde slå armarna om denna sårbara men vackert öppna person, som är hennes dotter, men det gör hon inte, för hon har sett in i flickans själ

Agnes fuktar de torra läpparna, ser på mamma med den sorts kärlek endast ett barn har till sin mor men med individens ohämnad. ”Jag reser till Indien”