Elin Eriksson stannade upp ett slag där hon vandrade längs Drottninggatan mitt i Stockholms stad denna stekheta sommarmorgon. Den unga kvinnan andades in och kände genast doften av vår.
Hon ville ta vara på det här ögonblicket.
Hon kände att hon kunde stanna i exakt det här ögonblicket och aldrig gå vidare. Elin kunde inte påminna sig om sist hon känt sig så här lycklig. Det var på dagen exakt två veckor till studenten och livet fullkomligt lekte för henne.

Hon hade tänkt att ta en shoppingrunda på egen hand för att sedan träffa Gustav lite senare på eftermiddagen. De hade bestämt träff på en mysig liten restaurang dit de ofta brukade gå och där de visste att personalen alltid var tillmötesgående och maten som oftast välsmakande. Kanske skulle de senare på kvällen också gå ut på en någon krog för att dansa och frigöra lite energi. Det skulle garanterat vimla av människor ute en kväll som denna förutspådde hon.
Hon påminde sig om att hon skulle träffa sin pappa klockan ett på systembolaget eftersom de kvällen innan kommit överens om att han skulle köpa en flaska vin åt henne.
Elin uppmärksammade att de flesta hon såg i folkvimlet tycktes med välbehag dricka eller äta på något kylande.
Glassförsäljningen måste gå bra en sån här dag tänkte hon samtidigt som hon blickade upp mot den gassande solen och blundade.

Elin Eriksson var en mycket vacker ung kvinna som var begåvad på alla sätt. Hon hade många goda vänner och hennes betyg hade under hela gymnasietiden varit ytterst höga. Hon var i förhållande till många av hennes jämnåriga av samma kön mycket målmedveten och stark. Hon hade också under gymnasietiden utvecklat en beaktansvärd verbal förmåga och mycket tack vare det hade hon också erhållit ett väldigt bra självförtroende.
Men Elin Eriksson hade inte alltid varit så samvetsgrann.
Hon hade under hela sin uppväxt haft ett otroligt eldfängt temperament och trots hjälp från kuratorer och liknande hade man sett allt annat en hoppfullt på hennes framtid. Hennes betyg hade under högstadiet varit föga imponerande och hon hade åtskilliga gånger varit nära avstängning från sin dåvarande skola, efter att hon alltemellanåt hamnat i dispyt med skolans rektor.
En annan gång hade hon fått en rejäl tillrättavisning av en lärare och denne hade även pratat med Elins föräldrar då hon i klassrummet efter ett raseriutbrott tänt eld på en av läroböckerna.
Under det sista året på högstadiet hade emellertid Elin Eriksson börjat väcka stor beundran hos samtliga i hennes närhet. Hon hade sakta men säkert börjat mogna och inte bara höjt sina betyg till från att ha varit en av de sämre i klassen till att bli en av de klart bättre, hon hade även radikalt förändrat sin tidigare så bitska och uppblåsta attityd gentemot sin omgivning och blivit en glad, och en av alla omtyckt tjej, på märkbart kort tid.
Kanske hade det förhållande hon i mitten av nian inlett med den ambitiöse och i alla avseenden begåvade Gustav Larsson, där kärleken för den delen fortfarande florerade, haft ett stort inflytande på den positiva utveckling som hennes personlighet fått.

Där gick hon nu alltså mitt i Stockholms City denna svettiga junimorgon och bara stortrivdes med livet. Hennes nyinköpta ljusblå sommarklänning var som gjord för henne och hon uppmärksammade de trånande blickar hon fick av förbipasserande män i hennes egen ålder.

Ljumma brisar letade sig ideligen mellan de stora varuhusbyggnaderna och gjorde att värmen aldrig blev obehaglig. Himlen var klarblå och det oväder som meteorologen kvällen innan varnat för syntes inte till.

Donald Frank hade knappt fått en blund på hela natten. Den stickande urinlukten på toaletten hade varit påtaglig och vägrat att försvinna, trots att han innan han brett ut sin filt på golvet och lagt sig, haft dörren öppen ett bra tag och försökt vädra ut den värsta odören. Han kände plötsligt hur fruktansvärt dålig luften var inne i det lilla utrymmet och hur svetten klibbade under tröjan. En olustig känsla av att han var en fånge och att detta var hans cell smög sig långsamt på. Som så många gånger förr upplevde han hur cellskräckskänslorna angrep honom.
När han gäspade kände han i samma ögonblick hur torr han var i munnen och han öppnade sin ryggsäck för att se om där fanns något att dricka. Han fann snart en starköl av märket Norrlands guld och han skulle just till att öppna den när han istället hejdade sig, reste sig upp och drog igen blixtlåset till ryggsäcken.
Donald Frank valde att vänta med ölen. Han gick istället fram till handfatet och vred på det gummihandtag som var markerat med blått varefter han tvättade sig och drack ett par klunkar av det strilande kranvattnet. Han gurglade och spottade ut det iskalla vattnet och betraktade sedan sitt ansikte i den spruckna spegeln framför honom.
Donald Frank upptäckte till sin förvåning att det köttsår som han ett par dagar tidigare ådragit sig i pannan efter att han ramlat och slagit sig mot en trottoarkant, hade läkt fortare än han anat och det smärtade inte längre lika eftertryckligt.
Han hade varit kraftigt berusad och att han ramlat hade inte varit någon tillfällighet.
Han tryckte försiktigt med pekfingret mot såret och genast började det smärta och bulta lätt.

Donald Frank ville nu ut från det vidriga lilla tillhållet.
Rummet kändes återigen mycket obehagligt.
Han vred så om låset och öppnade dörren till toaletten som låg i anslutning till T-centralen där han spenderat natten.
När han tagit sig upp från underjorden och ut bland folkträngseln möttes han som vanligt av grimaserande och föraktfulla blickar bland portföljmän och parfymluktande damer. Han sänkte rådvillt sin blick och kände sig plötsligt som en lortig illaluktande hund där han sporadiskt, utan mål drev omkring i Stockholms City.
Värmen gjorde sig påmind och han kände hur han fullständigt dröp av svett. Han satte sig så på en bänk i ett skuggparti han tillslut funnit och öppnade sin öl och släckte för stunden sin brinnande törst. Han mådde fruktansvärt dåligt.

Ett par gråa söndertrasade moln hade från ingenstans uppenbarat sig på himlen, men värmen föreföll bara stiga och människorna i staden början ta av sig allt mer kläder, och att klaga över just vädret, var allt man tycktes orka med där man stressade fram, oroliga att missa eftermiddagens första möte.

Hon märkte att klockan hade rusat iväg, kvart i ett, tänkte hon högt just som hon blev stannande vid ett rödljus. Nu blev hon tvungen att skynda sig en aning för att inte bli sen till systembolaget där hon stämt träff med sin far. Hon tyckte inte alls om att behöva stressa, men hon lät detta bara för ett kort ögonblick rubba hennes så behagliga sinnesstämning.
Just som ljuset slog om till grönt och Elin Eriksson började gå över övergångsstället hände något mycket märkligt.
Det var fullt med människor som strömmade förbi henne och folkskockningen blev plötsligt obehaglig. Hon kände sig instängd och fick i den syrefattiga luften svårt att andas.
Från ingenstans kom så en mycket kraftig man småspringades mot henne. Hans blick var sänkt och han stötte i flera människor han mötte. När mannen med en hård och plötslig smäll fullkomligt vräkte sig mot henne utan att hon hunnit väja, klarade hon inte att upprätthålla balansen, och de båda föll till marken.
Elin Eriksson kom att dämpa sitt fall med sin armbåge, mot den varma, hårda asfalten, och hon kände med detsamma hur smärtan överföll henne. Det stack och sved på och in under hennes armbåge när hon med hjälp av en äldre kvinna efter en stund hjälptes på benen igen.
Av någon anledning slog plötsligt tanken henne hur hon nästan tyckte att det kändes lite förnedrande att ta hjälp av en så gammal tant.
I sitt raseri vände hon sig så mot den tjocke mannen, som inte gjorde några som helst antydningar till att ämna avlägsna sig ifrån den skådeplats som från ingenstans hade uppstått, och skrek: – Va faan håller du på med egentligen, du får väl se dig för!
När den tjocke mannen som hon tippade kunde vara i sextioårsåldern vände upp sitt huvud från marken kände hon hur en stark luktdusch av alkohol plötsligt träffade henne i ansiktet. Hon upptäckte också att han hade ett rejält köttsår i pannan och plötsligt kände hon hur en våg av dåligt samvete från ingenstans avtäckte sig och sköljde över henne. Ja, hon kunde inte hjälpa att hon plötsligt börjat tycka synd om mannen som just hade vräkt omkull henne.

Mannen gav henne bara en hastig blick innan han återigen försvann bland den täta folksamlingen.
En kille i hennes egen ålder kom fram och frågade om det hade gått bra. Förundrad över den man, som hon anade var uteliggare, som just sprungit omkull henne ignorerade hon omedvetet den unga killens medlidande och ryckte tag i sina påsar med ett bestämt grepp och lämnade övergångsstället som nu nästan var helt folktomt.
Det hade varit något visst med uteliggarens utseende som hade fångat hennes uppmärksamhet. Han hade påmint henne om en hund som hon en gång velat ta hem som barn. Hon hade hittat den ute mitt på blanka dagen i det bostadsområde hennes familj på den tiden bodde i.
Hunden hade varit lortig och i blicken hos den hade det funnits en skam och skuldlöshet som gjort att hon hade tyckt mycket synd om den.
Denna förbryllande känsla hade nu bisarrt nog nu kommit tillbaka och utan egentlig orsak kände hon nu en väldig sympati för den tjocke mannen. Hon började så gott som ångra att hon brusat upp så som hon gjort.

Vinden hade tilltagit en aning och hennes gladlynta humör tycktes även det med vädret som bortblåst. Uteliggarens underliga utseende och än mer besynnerliga uppträdande brände sig fast i hennes huvud och under hela vägen mot systembolaget kunde hon inte tänka på annat.
Även temperaturen tycktes ha sjunkit en aning i och med blåsten.
Folk började nu återigen ta på sig de tunnare jackor som de just virat runt midjan eller hållit under armen. Kanske meteorologen skulle få rätt ändå.
Smärtan i Elin Erikssons armbåge kom så plötsligt tillbaka samtidigt som en ljummen vind sköljde genom Österlånggatan.

Donald Frank slängde ett hastigt ögonkast upp på den upprörda kvinnan och småsprang sedan därifrån. Han hade noterat att hon varit mycket vacker.
Vad skulle han ha sagt? Han hade känt sig otroligt dum.

Han hade sedan länge lämnat övergångsstället där han vräkt omkull den unga kvinnan och nästan glömt händelsen när en mycket olustig känsla plötsligt kom över honom. Vad skulle han göra med sitt liv egentligen? Hur länge orkade han fortsätta att leva detta miserabla och i alla avseenden fattiga liv. Kanske skulle han ta livet av sig och strunta i alltihop.
Strunta i livet.
Självmord var en utväg han hade övervägt mer än en gång.
Faan, mumlade han och sparkade till en Coca Cola-burk samtidigt som han kände sug efter en cigarett. Eller kanske var det sprit han kände begär av, han kunde inte riktigt bestämma sig. Donald Frank upplevde en förnimmelse han tidigare inte stött på – han ville göra något drastiskt med sitt liv. Han kunde inte fortsätta såhär. Den sextioårige tjocke mannen kände sig plötsligt mycket förvirrad och tankspridd.
Vinden hade tilltagit än mer och temperaturen tycktes sjunka ytterligare.

Donald Frank bevittnade plötsligt framför sig hur en glänsande bil av märket BMW stannade upp ett tiotal meter framför honom där han satt. Han hade alltid haft en stark passion till just tyska bilar och han hade som ung en gång praktiserat på en bilfirma och han erinrade sig plötsligt om hur han hade stortrivts just där.
En välklädd man i tjugofemårsåldern lämnade bilen på tomgång och klev ur fordonet. Även bildörren lämnades vidöppen då han verkade ämna ta ut pengar från en kontoautomat som låg i anslutning till den parkerade bilen.
Donald Frank visste plötsligt exakt vad han skulle göra. Han skulle stjäla bilen. Med bestämda kliv började han småspringa mot den och innan han knappt själv riktigt hade förstått vad som hänt satt han som klistrad i den skinnklädda fåtöljen.
Han kunde på avstånd höra hur den bestulna, välklädda mannen, i frustration skrek bakom honom när han lämnade platsen.
Först när han slingrat sig bort från den värsta trafiken ut på en landsväg i riktning mot Skärholmen kunde han slappna av. Han öppnade ett fönster och lutade sig, belåten av sin gärning tillbaka och kände hur det fläktade skönt i ansiktet.

Han tittade upp emot skyn och upptäckte att den inte alls var lika blå som tidigare under dagen. Mörka moln täckte nu större delen av himlavalvet och snart träffade en vattendroppe honom i ansiktet från det öppna bilfönstret.
Det skulle bli ett hastigt väderomslag.

Elin Eriksson hade efter att hon mött sin far vid bolaget och hämtat vinet tagit första tunnelbana mot sitt hem. Hon hade snabbt duschat och bytt kläder och snart trodde hon att hon skulle sitta på en tunnelbana tillbaka till Stockholms City där hon bestämt träff med sin pojkvän.
Hon hade sakta men säkert trängt undan den händelse som utspelat sig tidigare på dagen. Hemma hade hon hunnit tejpa armbågen och för kvällen hade hon valt en långärmad tröja för att dölja sitt otäcka sår.
Genom fönstret upptäckte hon att vädret var som förbytt. Det regnade nu kraftigt och hon förbannade sig själv för att hon fortfarande inte hade inhandlat något paraply fast hon tänkt göra det så många gånger.
Tv meteorologen verkade få rätt till slut ändå.
Hon tittade på sitt armbandsur och upptäckte att hon var sen. Det kanske inte skulle bli en så lyckad kväll trots allt. Men lite regn kan väl inte skada tänkte hon samtidigt som hon slängde på sig sin svarta kappa, fällde upp luvan och stressad störtade ut i ovädret.

Regnet piskade mot bilens framruta men Donald Frank brydde sig inte om att sänka farten. Trots den lilla mängd alkohol han druckit denna dag hängde den kraftiga berusning han ålagt sig kvällen innan fortfarande över honom och en dimma vilade framför hans ögon. Samma rovdjursliknande ögon smalnade nu i ett försök att se bättre genom rutan.

Regnet fortsatte att falla med oförändrad styrka. Han ökade farten ytterligare. Donald Frank älskade fartkänslan och med regnet piskande mot rutan kändes det plötsligt som att han var med i en film.
Allt kändes plötsligt som en film.
Ur radion strömmade vacker och lugn, klassisk musik av något slag och han såg sig själv nu på en vit duk och ökade farten än mer.
Nu hade han kontrollen. Det här var hans bil och ingen kunde nu hejda honom från att ta huvudrollen i den här scenen. I den här akten, på den här arenan stod han i centrum. Det här var hans film.
Nu njöt han i fulla drag.

Från absolut ingenstans kunde Donald Frank se hur en nattsvart silhuett plötsligt uppenbarade sig mitt på vägen och innan han fann tid att varken reagera eller bromsa kastades han med bestämd kraft bakåt i fåtöljen då föremålet hade träffat bilen.
Efter att han efter ett tjugotal meter tillslut fått stopp på bilen klev han förvirrad ur fordonet undrandes vad det var hann egentligen hade träffat. Tanken på att det kunde varit en människa han kört på, hann Donald Frank innan han upptäckte henne, aldrig reflektera över.

Han hade funnit den unga kvinnan i en förvriden och alltigenom onaturlig ställning en bra bit ifrån platsen där han fällt henne. Det rann blod ur hennes mungipa och ena armen var halvt avsliten.
Han stod under flera minuter som förstenad och betraktade den deformerade kroppen. Först när en telefon, som tycktes komma från henne, ringde, vaknade han från sitt förlamande tillstånd och började beskåda henne mer skärpt.
När han fick syn på hennes fullständigt skräckslagna ansikte och uppspärrade ögon förstod han att hon var död, och i samma ögonblick som han kräktes visste han exakt vad han skulle göra.

Regnet piskade honom i ansiktet där han stod samtidigt som vinden mojnade en aning.
Allt var mycket stilla.

Gustav Larsson hade på restaurangen, efter att hans flickvän ännu en halvtimme efter deras avtalade tid inte dykt upp, insett att hon inte skulle komma. Den upprördhet han känt under hela dagen, som bottnade i att han samma morgon fått sin bil stulen, kulminerade nu.
Ilsken och besviken hade han ensam kastat sig ut i nattvimlet som präglades av fulla glada unga människor. Han tänkte att hon kunde ju alltid ringa om det passade henne. Han hade ju dessutom sökt henne på hennes mobil hela kvällen, så varför skulle inte han kunde njuta av kvällen trots hennes uteblivande?
På morgonen dagen därpå hade han fått beskedet om att hon blivit dödad.
Påkörd.
Och något spår efter dråparen hade man inte.

Gustav Larssons skulle under lång tid efter händelsen må mycket psykiskt dåligt och ha väldiga svårigheter med att hämta sig efter den traumatiska händelsen.

Polisen letade febrilt efter smitaren men hade ju till en början egentligen ingenting att gå på. En ung kvinna vid namn Elin Eriksson hade blivit påkörd av en bil, som av hennes skador att döma måste ha färdats i en våldsam fart.
Detta var allt man visste.

Två mil utanför Skärholmen, fyra dagar efter Elin Eriksson död, hade en äldre kvinna som varit ute och promenerat med sin hund fått syn på en mörkblå BMW med vanställd kofångare som stått parkerad mitt i en undangömd skogsdunge. Med tanke på bilens underliga placering hade kvinnan valt att ringa polisen.
I bilen hade de funnit en man.
Död.
Mannen identifierades som Donald Frank och man förklarade senare hans död med att han tagit sitt eget genom att skära upp sina handleder med hjälp av en kniv.

Elin Erikssons död hade fått sin tragiska förklaring.
Hela hennes skola lamslogs av tillkännagivandet av hennes död och många studentfiranden avlöpte kraftlöst.

Sommaren detta år skulle komma att präglas av ständigt återkommande regn och för många skulle det bli en tid i deras liv de aldrig skulle glömma.