Anette ville skrika åt sin dotter. Hon fick bita sig hårt i underläppen för att inte göra det. Impulsen att slå till henne var så stark att hon krossade ett glas i disken och skar sig i pekfingret. Hon sög på det tills det slutade blöda, lät resterande disk vara, torkade händerna på diskhandduken och tände en cigarett. Jenny fnös föraktfullt.
-Ska du röka nu också?
-Jag har rätt att ha ett liv jag också. Han ska inte flytta in om du tror det.
Anette såg på sin dotter. Färgat svart hår som en buske på huvudet, svarta kajalstreck breda som övergångsställen både under och över ögonen. Jenny ryckte till sig cigaretten och slängde den i diskhon, gav sin mor en blick fylld av hat och sprang upp på sitt rum.

Vart hade den blonda lilla flickdockan tagit vägen? Hon som lade sina små trinda armar runt halsen på henne och viskade att hon älskade sin mamma. Anette visste. Den Jenny hade försvunnit samtidigt med Roland. Den man Jenny hade brukat kalla pappa. Nu kallade hon honom inte för någonting, för hon pratade aldrig om honom. Eller med honom för den delen. Han hade en ny familj nu. Nya barn. De bodde i villa i Fina Förorten och hade grillfester med grannarna varje lördag. Jenny var inte bjuden. Hon åt ju inte kött. Heller. Frågan var vad hon egentligen åt.

Anette kunde inte begripa varför hennes dotter verkade ha problem. Vad fan hade hon att oroa sig över? Inga räkningar att betala, inget tråkigt jobb som hon var tvingad att gå till, ingen att försörja, inget hem att ta hand om, ingen fd man som övergivit henne för en annan. Inga ålderstecken. Och ändå verkade hon aldrig glad. Anette försökte förstå, men det gick inte.

Jenny med sin stentuffa attityd pratade aldrig om sina bekymmer eller delgav henne några tankar. En gång hade Anette kommit på henne med att gråta så kajalen svärtade ner hela ansiktet. De visade en dokumentär på TV om övergivna barn på ett barnhem i Rumänien. Hon hade försökt prata med Jenny då, men hon hade bara rusat upp på sitt rum. Som vanligt.
Sedan hade Anette träffat Thomas och efter det upphörde all kommunikation om man inte räknade slående i dörrar.

Numera visste Anette inte ens om hon var intresserad längre. Ett ömsesidigt förakt hade smugit sig in emellan dem. Det började med totalt olika livsåskådningar, de kunde inte förstå varann helt enkelt, och nu hade det gått så långt att Anette bara ville slå in näsan på sin dotter. Slå henne tills hon fattade hur jävla lyckligt lottad hon var. Jenny hade allt och ändå var hon bara förbannad hela tiden. Hur orkade hon? Varför skulle inte Anette få ha ett kärleksliv? Hon var knappast att betrakta som gammal. Utom i Jennys egoistiska missunnsamma ögon.

Anette mindes hur förväntansfull hon själv varit som 14-åring. Första kyssen, första killen, första samlaget. Allt hade varit för första gången och det hade varit spännande på det där härliga magpirrande sättet. Jenny var bara förbannad eller missnöjd. Speciellt när hon såg sig i spegeln. Och vad skulle Anette säga? Att hon var jättesöt? Hon var ju inte det. Inga kompisar verkade hon ha heller, åtminstone inga hon tog hem. Skämdes kanske för sin mamma. Anette skämdes dagligen för sin dotter. Särskilt när hon blev kallad till skolan för att Jenny hade slagit sönder en kopieringsapparat. Ibland undrade hon om Jenny blivit bortbytt mot en trollunge någon gång i 11-årsåldern. Det här var tankar hon aldrig någonsin delade med någon. Mammor förväntades älska sina barn förutsättningslöst.

Det var förstås fel att läsa dagboken, men när hon hittade Jenny spyende på toaletten för andra kvällen i rad, kände hon att hon var tvungen. Det var inte normalt att vara så smal som Jenny var. När Jenny gått till skolan nästa dag öppnade hon den och läste.
Den innehöll förtvivlade dikter om ensamhet, utanförskap, mobbning, att inte passa in… Anette satte handen för hjärtat och slutade andas. Tårarna droppade ner i dagboken och suddade ut bläcktexten. Var det hennes konstant arga dotter som skrivit detta?! Det verkade helt osannolikt. Varför hade hon inte sagt något?

Redan samma eftermiddag gick hon till skolan för att tala med Jennys klassföreståndare. Han berättade att Jenny inte hade varit i skolan på en vecka. Anette stirrade på honom.
-Varför har du inte ringt hem till oss? undrade hon medan hon kände saliven ta slut i munnen. Benen skulle inte bära henne om hon försökte resa sig upp. Det var så här rädsla kändes.
-Hon hade ett intyg från sin far, sa läraren. Om att hon skulle läggas in på sjukhus för en halsoperation…

Anette tog en taxi hem till Roland. Han klippte gräset på tomten och såg inte ut att ha ett enda bekymmer i hela världen. Hans treårige son tultade omkring och rev upp blommor i stenpartiet. Naturligtvis hade han inte skrivit något intyg. Han visste mindre än Anette om vad Jenny hade för sig. Såg inte ut att bry sig särskilt heller. Han hade ju nya barn nu.
-Äh, det är åldern, sa han bara och fortsatte med gräsklippningen.
Anette kunde knappt andas. Det ringde på mobilen och hon vände upp och ner på väskan och hällde ut allt innehåll på marken för att få tag i den.
-Ja? sa hon bara. Inget saliv i munnen.
Roland insåg tydligen äntligen att han behövdes och skjutsade henne till sjukhuset.

Jenny såg väldigt liten ut där hon låg med slangar i händerna. Näring. Hon var helt uttorkad. Hade varken ätit eller druckit på flera dagar. Roland stod i dörröppningen och det såg faktiskt ut som om han skämdes.
-Lilla gumman… rösten bar knappt.
-Vad gör du här? – Jenny…
-Jag hatar dig.
Hjärtat gjorde rädda hopp i bröstet.
-Jag vet. Vi får försöka lösa det på nåt sätt…
De var tysta en lång stund. Roland skruvade på sig, men kom fram och satte sig på sängens andra sida. Han smekte Jennys kind och fick en blick tillbaka. Anette såg ut genom fönstret på den vackra våren och Jenny blundade. Så såg Anette att tårar rann nedför Jennys kinder. Hon vågade inte röra henne av rädsla att bli bortstött. Jenny sa något och både Anette och Roland lutade sig närmare för att höra.
-Mamma… Pappa…
-Ja vännen?
-Jag vill inte dö…
Det var de vackraste orden Anette hört sin dotter säga.