Hettan plågade dem. Varmt, klibbigt och outhärdligt.
De såg på varandra utan att säga någonting. En av dem målade sina tånaglar, med den där nonchalanta uppsynen som hon jämnt hade.
Maria hette hon och var bara femton år, men märkt av livet.
Juliana, hennes enda syster betraktade henne med avsmak och irritation. Juliana den vackra, svala. Den orörda, obefläckade.
-Vad ska du göra?, väste Juliana mellan sina perfekta tänder och flyttade sig nästan omärkligt längre bort.
-Inte vet jag! Svarade hennes unga syster och tittade frånvarande ut genom det lilla fönstret. Som att hon skulle bry sig om det tänkte hon för sig själv.
Tänker du berätta det för dem Juliana?
Det blev tyst en lång stund.
-Jag vet inte, kanske.
Snälla gör det inte! Maria darrade på rösten
-Vi får se.
Juliana hoppade ner från den stora sängen, gick mot dörren, men stannde till vid tröskeln.
-Hur ska du kunna försörja det då?
Maria tittade bort, vågade inte möta hennes blick.
-jag vet inte svarade hon otydligt, det får väl han göra, han har lovat att ta hand om oss!
-Det kan du glömma svarade Juliana iskallt.
Han har redan åkt.

Maria la sig ner på sängen och lät tårarna komma. Hon varken kunde eller ville hindra dem.
Hon föll strax i djup utmattad sömn och märkte inte vad som sedan skedde.