Under stark påverkan av en dröm jag haft natten innan, fick min skepsis följande natt att te sig besynnerlig. Jag funderade över vad som kunde ligga bakom denna märkliga effekt, vartefter jag plötsligt ställdes inför insikten att jag inte hade en aning. En kontrast uppenbarades mellan min starka föraning och det mer bleka minnet av nattens dröm. Återstoden av aftonen avfärdade jag möjligheten att den egendomliga situationen hade med egna antaganden att göra. Jag tyckte däremot det var onödigt att påverkas, innan jag greps av en förnimmelse, vag men ändå utmärkande. Endast med verklig ansträngning, och efter långt övervägande, var jag i någon mån beredd att uppenbart erkänna min förvirring. Jag ansåg det troligt att min belägenhet var i behov av en redogörelse, men det enda jag kunde frambringa av gårdagens resonemang, var små fragment som varken var konkreta eller övertygande. Min övertygelse tilltog och övergick i en kreativitet som pressade mig till det yttersta i mina egna begränsningar. Vid första anblicken kunde jag urskilja en nära på omärklig, men rätt angenäm omständighet, som under de rådande händelseförloppen utan tvivel grundade sig på en visserligen hypotetisk aspekt, men också en otvivelaktigt intensiv känsla. Det blev händelsevis så att jag i stundens engagemang, och i enlighet med intrycket av spänning, strävade efter fortsatt lätthanterlig kväll. Beträffande mina prioriteringar, var de helt oväntade i sammanhanget. I samband med de mest lämpliga åtgärder som kunde vidtas, var de sannerligen tvetydiga, och inte bara präglade av mitt bitvis outgrundliga humör, utan även av de till synes oförklarliga och svårtolkade argumenten för denna aftons händelser. Med hänsyn till de tankar som föddes i utkanten av det väsentliga, fanns en slags meningslöshet, som bottnade i en svag pessimism, och som sedan uppgick i ren likgiltighet. Även med ett sinne för detaljer, kunde jag efteråt inte ens med mitt goda minne, klargöra de många visioner jag under kvällen upplevt.