SKÄRVOR AV POESINS MOSAIK

Som vinden blåser i ditt hår, ju mer svalkar det min själ
För din närhet är så intensiv kan bara inte säga farväl
Trädens blad far genom detta oundvikliga land
För vi är bara ett litet sandkorn, ett stoft på himmelens rand

En eld av älvornas dans liksom bildar en formation av tystnad
Denna symfoni av sprudlande kärlek, ingen hämndlystnad
För den som ont sår, kan få skördar som svajar för vinden
Lika beständig som trohet, som barken på den där linden

Den poesi som bildar ett mönster av mosaik ger gensvar
För ett sårat hjärta kan inte annat än att bli sårbar
Önska det vi redan har, bara på den här tusendelen
Har vi någonsin kunnat förstå ett stjärnskott på himlen

Horisonten som ser ut att bada i havet med sin baddräkt
För många virvlande tankar seglar den bort så där oförskräckt
Din trygga hamn finns där, bar du kunde se den själv
För bruset och skönheten upplever du på livets älv

Bo Grapenskog