Han hade sett det i hennes ögon direkt när hon öppnat dörren. Inte rakt framifrån, men när hon vände sig om såg han att hennes chokladbruna ögon såg mörkare ut från sidan, det fanns ett uttryck i dem som dolde något. Och det var inte något bra. Något tyngde henne, tryckte hennes varelse mot marken lite starkare än vanligt.

Hon var lika vacker som alltid, klädd i en somrig röd klänning med vita blommor, smickrande åtsittande runt hennes smäckra kropp. Förutom ögonen fanns det ingenting med henne som tydde på att hon inte mådde bra. Hennes axellånga mörkbruna hår svallade och böljade när hon gick, hennes fylliga läppar darrade, nästan omärkligt, när hon pratade.

De gick fram till sängen, som för ovanlighetens skull var obäddad. Hennes leende, hennes fantastiska, trollbindande leende, försvann spårlöst när de satte sig ner.

– Jag har träffat någon annan.

Så var det med det. Rakt på sak; inga förklaringar, inga ursäkter, inget tröstande ”det är inte du, det är jag”. För henne var det en lättnad, men för honom föll världen ihop som ett slarvigt uppsatt tält under en storm. Fler känslor än han trodde fanns virvlade inom honom och höll på att sparka undan hans ben; förvirring, ilska, sorg, saknad och galenskap skiftades om att styra hans sinnen.

Hans självförtroende skiftade i snabba och höga vågor; ena sekunden visste han att det var hon som hade gjort fel, han ville be henne fara åt helvete, övertygad om att han skulle klara sig bra utan henne; andra sekunden var han övertygad om att det var hans eget fel, att han drev henne in i armarna på någon annan, och han ville bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Han kände det som om tiden stod stilla, och när han vaknade ur detta komaliknande tillstånd förväntade han sig nästan att rummet skulle vara mörkare än tidigare.

I ögonvrån såg han hur hon satt och betraktade honom i hans lidande. Om han inte visste bättre, och det gjorde han inte längre, så tyckte han att han såg en mikroskopisk antydan till leende i hennes ansikte, en förnimmelse av skadeglädje i hennes ögon. Njöt hon av detta? Kanske var detta för henne ett försök, en psykologisk undersökning för att se vad som händer med en människa när den han älskar mest i världen rycker undan marken han står på? Han såg plötsligt massor av hemska tendenser och nyanser i hennes person som han aldrig sett förut.

Hans mun var uttorkad och hans hjärna var slagen i bitar och spridd över hela väggen bakom dem. Efter hårt kämpande lyckades han både forma och spotta ut ett knappt hörbart ord:

– Vem?
– Du vill inte veta, svarade hon snabbt.

Hon behövde inte säga mer; han hade bara en riktigt nära vän i sitt liv och det fanns ingen tvekan om att det var denna person, denna den näst viktigaste personen i hans liv, som tillsammans med hans stora kärlek hade smitt en ondskefull plan att göra slut på honom.

En antydan till njutning kunde fortfarande ses flimra förbi i hennes ögon, och när hon lade det ena benet över det andra såg det ut som något perverst, som om hon fick någon sorts sadistisk erotisk tillfredställelse av att skada honom.

Hela hans kropp och själ värkte när han kravlade sig upp i stående ställning, och han började långsamt och mekaniskt gå mot dörren. Vartenda steg såg ut att kräva hans fulla viljestyrka och hans ansikte hade åldrats årtionden under de senaste minuterna. Precis innan han smällde igen dörren kämpade han fram en sista fråga:

– Hur kunde du?

Sedan gick han därifrån, gråtande och apatisk. Det var sista gången han såg henne.

Han släpade sig runt på stadens gator en stund innan benen automatiskt började leda honom ut mot kusten, mot klipporna som stolt höll vakt ner mot havet som låg och lurade långt där nedanför. Han gick ända ut på klippkanten, lade sig ner och tittade upp.
En grådisig himmel var det enda han såg. Den kalla vinden smekte hans röda kinder och fick hans kropp att rysa av obehag. En dysterhet mörkare än natten kröp långsamt genom hans kropp och nådde snart hans tårkanaler alltmedan känslan av hjälplöshet växte sig starkare.

Varför lämnar inte sorgen kroppen tillsammans med tårarna? Istället lämnar sorgen världen tillsammans med kroppen. Det var det sista han tänkte. Han reste sig upp, såg ner i avgrunden, ner i det mörka, vilda havet; ner i lättnaden. Han tog ett steg framåt, och sedan kände han aldrig sorg igen.