HJÄLTEN FÖR DAGEN

Jan-Olof och Tony var på väg till stan för att handla lite.
Som vanligt var det mycket folk och dåligt med parkeringsplatser.
De var faktiskt tvungna att parkera lite utanför centrumet.
Jan-Olof som alltid hade tyckt att det var pest att fickparkera, var nu helt
simpelt tvungen att göra det.
När detta hade avverkats så låste han bilen och de promenerade längs
gågatan fram.
Människor var ute för att handla. Vad dem skulle handla tycktes en del inte ha
det minsta aning om. – Ska man inte ha ett mål när man är ute och handla, sa Jan-Olof? Tony han tittade lite på Jan-Olof och sa. – I dag heter det inte handla, det heter att man shoppar. – Så internationellt och fint va, kom kommentaren från Jan-Olof.
Tony han skulle köpa ett par nya skor och Jan-Olof var med som smakråd.
Affären var full med folk som hade skor i tankarna. Man såg hur skorna riktigt
lyste om eras ögon. En tjej tyckes vilja ha dyrare skor än vad hon hade råd med.
En annan tyckte inte om skorna men peppade sig och sa till sig själv: – Ja, men de är ju funktionella!

Tony hade tagit ett par svarta lackskor och satt just nu på en stol och provade dem.
Han ställde sig upp gick fram och tillbaka och tycktes liksom se om de passade när han gick. – Vad tycker du sa han till Jan-Olof? – Jovisst de är väl bra. Men är de så sköna att promenera i? – Måste de vara det sa Tony, man kan väl köpa den för de är snygga? – Det kan man, men håller dem?
Det blev i alla fall dem här skorna och Tony betalade och så gick de samma
väg tillbaka till bilen.
Där de hade ställt bilen lutade vägen ganska så kraftigt. Så när Jan-Olof skulle låsa upp bilen, susade en barnvagn förbi med ett barn som skrek.
Tony sprang med en gång efter barnvagnen. Han hade som tur inte tagit på sig sina nya lackskor, för då hade han inte hunnit upp barnvagnen.
Hastigheten på barnvagnen var blev högre och högre ju mer vägen lutade.
Snart kom den till trafikljusen och Tony måste på något sätt få tag i den rusande projektilen.
Precis innan trafikljusen norpade Tony tag i barnvagnen. Men det bar sig inte bättre att han snubblade till och föll pladask i gatan och rev upp ett stort sår på knäna.
Jan-Olof hade också sprungit och hade nu kommit fram till trafikljusen. – Hur gick det. frågade Jan-Olof? – Jo, då det gick ju bra och ungen klarade sig oskadd.
Men jag fick ett rejält sår på knäna. Jag måste nog gå upp till vårdcentralen och få det omskött.
Tony han gick till bilen för han frågade om han fick låna den.
Jan-Olof hade sagt naturligtvis få du det. Jag tar hand om det här.

Mamman till barnet kom rusande och nästan skrek! – Hur är det med mitt barn? – Jo, sa Jan-Olof barnet mår bra.
Hon tog upp barnet och tröstade det för all uppståndelse hade gjort så barnet grät förfärligt.
Hon tackade så mycket och rent ut sa hon. – Du är en hjälte, denna modiga insats var verkligen enastående! – Du ska ha så mycket tack och hur ska jag kunna återgälda det?
En reporter på tidningen hade uppmärksammat detta och kom fram för han nosade lite fräscha nyheter.
Jan-Olof berättade hur det hade gått till och med en gång sa reportern. – Våra läsare älskar hjältar!
Blixten fastnade nästan i Jan-Olofs ögon så han såg inget på många sekunder.
Detta reportage har vi med i morgon och du blir då hjälten för dagen.

Tidningen kom ut och det blev en massa rabalder och Jan-Olof var inte sen att
hänga med itu svängarna. Alla tog chansen att sola sig i glansen till dagens hjälte.
Från Landshövdingar till polismästare. Jan-Olof trivdes med sin roll som dagens
hjälte. Han hade inga som helst skrupler på att det var ju faktiskt inte han som
hade räddat barnet. Han inbjöds av kvinnoförbundet att tala på deras möte.
Ett riktigt kontroversiellt beslut att en man skulle tala på deras möte och tala om att en man kom dit med en hjältegloria!
Jan-Olof öppnade sitt anförande med orden. – Jag som till och med var rädd för att gå till tandläkaren när jag var en grabb.!
Han rev ner många applådåskor för hans sätt att säga fyndiga saker om just sin person. – Ingen blir ju en hjälte utan att inte våga. Dagens samhälle och dess invånare
har för lite av våghalsar. Man borde införa ett slags kodex för människor som har detta i sig. En slags, Jag- vågar- akademi.
Detta blev bara en början på denna turné av, ”jag vågar”.
Han sa nästan i varje tillfälle. – Hur gör ni? Är ni rädda att våga. Att våga sätta ert liv på spel för
någon annan?

Tony hade naturligtvis läst om Jan-Olof bravader i tidningar och i media.
Han lät honom hållas för han skulle inte tycka det var så trevligt att just skryta
om sig själv. Så han var inte ett dugg avundsjuk på Jan-Olof.
De träffades ibland och fikade och Jan-Olof var inte sen med att påpeka att detta var en tillvaro han kunde förlita sig på.
Tony han sa. – Akta dig bara så inte hjälteglorian glider ner och förblindar dig – Ingen fara sa Jan-Olof, jag vet att jag kan ha fötterna på jorden..
De kommande veckorna var inte mer annorlunda än de som hade varit. Det var fördrag om hur viktigt det är att våga. Hur viktigt det är att söka upp faran.

Jan-Olof hade varit adopterad och han hade alltid undrat vilken hans mamma var.
Naturligtvis undrande han också varför han blev bortadopterad.
Tony hade på något vis listat ut var Jan-Olofs mamma befanns sig och hade informationen att hon skulle komma och hälsa på Jan-Olof.
När detta kom till Jan-Olofs kännedom, ville han inte möta sin mamma.
Tony försökte att övertala honom, att hon kan väl få prata lite med dig?
Han låste sig fullständigt och blev som en lite grinig sur gubbe.
Om inte du möter henne får väl jag göra det, sa Tony.
Tåget rullande in på perrongen och Tony tittade efter Jan-Olofs mamma.
Till slut lyckades han.
Hon var mycket glad att träffa honom , när han presenterade sig. – Han kunde inte komma för han har ju så mycket med sin hjälteinsats.
Tony förklarade lite och mamman slog ihop händerna och sa:
-Ja, nu känner jag att det låter som min pojke!
Mamman förklarade att det var omöjligt att ta hand om Jan-Olof när hon var så ung. Jag hade gärna velat men tyvärr var det nog ett bra beslut jag gjorde. – Jag skulle bara vilja säga detta till honom och säga att jag har inte glömt bort honom. Jag har tänkt på honom var dag.
Jag vet att det inte är så lätt att träffa sin mamma efter så många år.
Men man måste försöka att lägga allt det mörka bakom sig och se framåt.

Tony försökte att förklara att han trodde inte att Jan-Olof hade mod att träffa
sin mamma. – Du får nog ge honom lite tid för annars tror jag att han låser sig, sa Tony. – Jag stannar över på ett hotell så länge så får vi se vad som händer.
Hon gav Tony sitt mobilnummer och han lovade att prata med Jan-Olof.
Jan-Olof vägrade att träffa sin mamma. Han var fast besluten att inte på något
vis ha med sin mamma att göra.
Tony han försökte på alla sätt och vis att övertyga Jan-Olof att det skulle vara bra för honom att träffa sin biologiska mamma. – Vad är det för bra med det. Jag har ju inte haft kontakt med henne på så många år. – Varför ska hon komma hit och riva upp såren igen?
Tony tog ett annat grepp och sa. – Visa nu att du är en riktig hjälte, för du måste ha mod att träffa din mamma!
Jan-Olof sa att det skulle komma någon från tidningen och ta upp det den här
hjältegrejen igen. – Hur blir det nu frågade Tony? – Ja, jag gör väl det då.
Reportern från tidningen kom och de pratade lite och Jan-Olof sa att han skulle
träffa någon. Jag kan följa med sa reportern.
Jan-Olof och reportern åkte till hotellet där hans mamma var.
Tony hade ringt henne i förväg och sagt att hon kunde gå ut och möta Jan-Olof.

Mamman stod där och Jan-Olof gick ur bilen och de stod och tittade på varandra
som ett par revolvermän. Sakta började de gå mot varandra och stegen blev
länge och längre. Till slut så sprang de båda och hamnade i varandras famn.
Reportern tog ett kort på denna, “revolverduell”.
I nästa dags tidning stod det på första sidan.
“Här har vi en riktig hjälte med det mod som måste till för att träffa sin biologiska mamma efter så många år.”
Hjälten har verkligen överträffat sig själv.
Så visst var han värd titeln “Hjälten för dagen”
Bo Grapenskog