Pärla vaknade upp med ett ryck, det knackade på dörren. Någon skrek, knackningen övergick i sparkar och slag mot dörren. Nu var det dags igen, stadsvakten hade förstått, de hade upptäckt dem. Måne kom inrusande med stirrig blick och kastade en kappsäck i magen på henne. De gick ut bakvägen. Pärla hörde hur dörren gick sönder bakom henne och ljudet av tunga kängor mot trägolvet, det var minst fem soldater. De sprang till stadsporten, den var stängd såklart och solen hade precis höjt sig över trädtopparna. Det fanns ingen annan väg ut ur staden. En mörk skugga lösgjorde sig från vakttornet.
”Måne, Pärla. Vad tillskriver mig den äran?” Han såg på oss med pigga ögon och bugade lätt, smått ironiskt.
”Sluta Sten. Du vet varför vi är här, de hittade oss. Vi behöver mat och mantlar.” Måne var arg.
”Du vet att du inte behöver spela det här spelet, du vet att det snart är över.” mumlade Sten och tittade menande åt Pärlas håll.
Måne såg ut som att hon skulle ge honom en örfil. ”Mat och mantlar.” Hon höll huvudet högt.
”Javisst, javisst, men det här är sista gången.” han avlägsnade sig med en lätt böj på huvudet.
Måne mumlade ett tack och tittade bort. ”Pärla, vi måste ge oss av igen. Vi går mot Ödet, genom Drakbränder.”
Pärla bet ihop och nickade, så långt norrut hade de aldrig varit förut. Vart de än gick, blev de förr eller senare ivägskickade. De var annorlunda, de stack ut med sina knall-gröna ögon, bleka smidiga kroppar, långa gröna hår och vikta öron. Människorna var rädda för dem, en rädsla som ofta gled över i hat och förakt. De fick ta en dag i taget, ströjobb för mat och husrum här och där. De försörjde sig ofta som strövare; jonglerade, sjöng och dansade.
Sten kom tillbaka med torkad frukt, saltat kött och surdegs bröd. Måne gav köttet en föraktfull blick, tog frukten och brödet och började gå. Han fick springa ikapp dem med deras mantlar, Måne tittade inte ens på honom.
De höll sig på landsvägarna och tvingades då och då ner i diket av så väl höskrindor som kungens budbärare. Efter två dygn kom de fram till ett slitet värdshus. Nu var de på tillräckligt avstånd från staden för att våga ta kontakt, här skulle ingen känna igen dem. De var lortiga, trötta och hade inga pengar kvar. Måne gick in köksvägen och presenterade dem som strövare, med sånger och sagor. Pärla fick stå för kvällens underhållning på värdshuset. Hon ställde sig på ett bord i mitten av rummet, dansade och sjöng sången;

Älvans dans

En älva dansar så lätt
Över månglans i glasskärvor
Innesluten i dansen märker hon ej
Faran som lurar bortom
Först när hon öppnar ögonen i dagens ljus
Känner hon svedan och värken
Hennes steg lämnar märken i blod
Hon springer med vinden bort därifrån
Hon springer mot skydd och mot trygghet

Jägaren finner hennes spår
Följer dem klumpigt och långsamt
Det finns inget regn att skölja bort hennes avtryck
Det finns ingen snö att täcka dem med
Jägaren finner hennes gömställe
Just som hon hämtat andan
Klampar han in, och Fäller sin dödsdom över smäcker asp, Utan nåd tränger yxan genom trädets bark, Saven rinner sakta och
älvan
Ligger död vid hans fötter

Jägaren ser nu vad det är han gjort
Han ser på den vackra flickan och
Håller henne ömt
Det är flickan i hans drömmar
Flickan han sett dansa i oändliga nätter
Som han fällt sin dödsdom över
Jägaren gråter silver tårar och flickan
Slår upp sina stora ögon
Med silver och kärlek läktes hennes sår
Som tack för jägarens givmildhet
Gav hon honom en del i sitt liv

Han byggde deras hus runt trädet
Med glas i väggar och tak
De fick barn och barnbarn
Och barnbarnsbarn men
Jägarens liv var kort, nu
Älvan finner sig sitta där
I sitt vackra hus av glas
Med silver tårar på sin lena kind

De fick mat och husrum som tack, eller, nja, de fick gröt och sovplats i stallet det var i alla fall bättre än att sova ute, då regnet öste ner. Måne fick med sig bröd, Pärla tog kålrötter. Efter en halv dags vandring stannade en höskrinda, de fick skjuts med en vresig bonde och hans unga fru, färden gick betydligt lättare. När de kommit så långt att de kunde se förändringarna i landskapet fick de gå igen. Det blev mer tallar och granar, luften blev kyligare och vindarna kraftigare. Pärla stack sina bara fötter på kottar och barr. Ingen de mötte visade tecken på tillhörighet, människorna tittade storögt på dem när de passerade och ingen vågade röra dem, men det såg ut som att de ville. De var nyfikna och misstänksamma. Det var ogästvänligt och stelt, Måne och Pärla blev knappt insläppta på värdshus och krogar, inte förrän de hört Pärlas sångröst blev de välkomnade. Så var det nästan överallt. När de gick och sjöng längs vägen blev de upplockade och fick skjuts. Det tog dem en månad av landsvägsdamm och fattiga byar att komma till Drakslätterna, en gång dränkta i askans damm, numera taggbuskar och blöta, ruttna träskmarker. Här levde endast ensamma människor, utstötta och brottslingar, få var de som färdades den vägen. Landsvägen tog slut här, ingen hade modet att underhålla vägar i dessa förhäxade landskap. Måne och Pärla vandrade i tystnad, hårt och snabbt med förflyttning som enda mål och syfte. De slog läger i skymningen och åt kalla, torkade frukter till middag. ”Vi fortsätter så fort som möjligt. Det är inte tryggt här.” Måne var innesluten i sig själv och verkade använda fysisk ansträngning som ett vapen mot ångesten.
”Varför fortsatte vi helt enkelt inte på landsvägen då?” Muttrade Pärla surt, hennes fötter var såriga, rygg och axlar värkte konstant. Hon fick inget svar.
Måne reste sig, tog hälften av Pärlas packning och så började de gå igen, återigen under total tystnad. Pärla kände plötsligt ett hårt slag mot bakhuvudet, hon släppte ifrån sig ett halvkvävt skri och sedan svimmade hon. Hon vaknade till medvetande med bultande huvud och ett ringande ljud i öronen. Hon var fastbunden, fortfarande för okoncentrerad för att kunna öppna ögonen. Hon rätade upp sig, andades in, andades ut och öppnade sakta ögonen. Lite längre bort såg hon en stor eld och runt den satt män och skrålade med spruckna röster. ”Vad är det för missfoster ni har släpat hit?” ”De kommer förhäxa oss!” ”Du har dömt oss till döden! ”
Hon sjöng en tyst sång för repet som villigt slingrade sig undan. Smög sig närmare elden, femton till tjugo skäggiga, lortiga män, satt och stirrade på en medvetslös Måne, någon petade på henne med en pinne. Pärla började sjunga. Alla männen ryckte till, de stelnade och hon klev fram ur skuggorna. Hon satte sig bredvid Måne och smekte hennes panna. Männen stirrade på Pärla men var oförmögna att göra något, förlorade i den vackra sången. När hon slutat att sjunga började männen diskutera dämpat med varandra. Tillslut skickade de fram en talesman. ”Öhm. Vad för er hit? Vilka är ni och vad gör ni här?”
”Vi är på genomresa.” Hon såg honom i ögonen. ”Vi är från södern, på väg till Ödet.”
”Vad var sången för trollkonster och hur lossade du repen? Är ni fler?”
”Sången var bara för att lugna er och ge mig en chans, 20 män mot en ung kvinna. Det är bara vi. Det har alltid varit bara vi.” Hon tittade ner på Måne igen, hennes kinder började återfå sin svagt rosa färg. ”Vilka är ni? Som tar er rätten att hoppa på fredliga vandrare i mörkret?”
Talesmannen var inte beredd på en motfråga, han var osäker och nervös. ”Det är inte ofta vandrare korsar träsket, de få som gör det är våra nyhetsbringare och deras packning ett tillskott för vår torftiga tillvaro. Vi är brottslingar, gömmer oss undan lagen och hängsnaran.”
”Då har vi en del gemensamma intressen.” Måne slog upp ögonen och tog till orda. ”Aveath, jag ser dig.” En man som satt i utkanten av sällskapet reste sig upp med en bugning. ”Måne, jag misstog er för någon annan.”
”Huh, och du trodde att jag inte skulle känna igen dig? Dem kan du lura, tro inte att jag är lika blind.” Måne skakade lätt på huvudet. ”Vad vill ni ha av oss? Vi har endast torkade frukter och en limpa bröd, är det något annat ni eftertraktar?”
”Andarnas herrar har satt ett pris på er, ett pris på ert huvud och budet har nått Ödet. De har efterlyst er hos kungen och hans armé, förklarat er som tjuvar och mördare. Ni är inte säkra.” Aveath böjde undernådigt på nacken.
”Och du ville ha priset?” Måne spottade på marken vid hans fötter.
”Jag tänkte tanken, det gör mig ovärdig att ens se på er. Jag erkänner, det är ett frestande anbud.” Aveath såg ut som att han försökte acceptera en dödsdom.
”Hade det inte varit för ditt begär efter pengar, hade varningen inte nått mig. Du har sjunkit lågt, när du låter mänskliga behag styra dig. Du borde ta ditt liv. ”
”Ni har lärt er ödmjukhet, Måne. Det hedrar er.” Aveath bugade djupt.
Måne fnyste till och såg bort. ”Ge oss förklädnad. Vi måste ta oss någonstans. Nu Pärla, blir du tvungen att lära dig våran mest avskyvärda kunskap. Förklädnad, att smälta in. Glöm aldrig, aldrig, hur du häver förklädnaden. Du får inte glömma ditt sanna jag, som Aveath här har gjort.”
Pärla förstod inte vad hon pratade om, den här dagen blev bara konstigare och konstigare. Vad är det som händer?
”Får vi stanna här med er i några dagar? Vi har mycket att göra.” Måne vände sig till Aveath.
”Javisst, vad helst du önskar.” svarade Aveath och bugade återigen.
De andra männen började muttra ilsket, Aveath tystade dem genom att hålla upp handen. ”Låt kvinnorna stanna, kvinnlig kunskap är nyttigt för oss. I slutet av deras vistelse här kommer ni att märka lika lite på dem att de är annorlunda som ni märkt av att jag är det.” Inom loppet av fem sekunder stod en helt annan man framför dem. Rättare sagt, det var inte en man de hade framför sig, utan en ande. Männen ryggade tillbaka.
”Lär er att leva med det.” Aveath slog sig ner, plötsligt trött.

Pärla väcktes av soluppgången. Måne var på gott humör hon satt vi elden, kokade gröt och sjöng. Hennes sång lät som fågelkvitter och rasslande löv. Hon såg väldigt annorlunda ut, hon hade böljande mörkgrönt hår med drag av brunt. Hennes skinn var solbränt, hennes öron uträtade. Hade det inte varit för sången och hennes gröna ögon hade Pärla knappt känt igen henne. ”Kom ihåg, att aldrig någonsin ens försöka förtränga din ögonfärg. Har du gjort det är du fast.” Måne var allvarlig, men den här dagen med ett leende.
Pärla gnuggade gruset ur ögonen och nickade trött. ”Jo, ska lägga det på minnet. Men jag förstår inte. Vad är det som händer?”
”Ja, det är på tiden att du får veta.” Måne blev genast allvarlig. Hon drog en djup suck och började berätta. ”Din far är alv, från andra sidan havet. Han kom hit med ett vackert skepp. Förförde mig, lärde sig våra seder och seglade härifrån så fort han insåg att våran relation lett till ett barn. Ditt enda arv från honom finner du runt din handled. Jag vet ännu inte vad armbandet betyder. Min mor och far, kung och drottning av de södra ekskogarna accepterade varken honom eller dig. För att behålla sin heder och status som kungapar är jag rädd att de helst vill se dig, ogjord, undangömd och bortglömd. Ett oäkta barn inom kungafamiljen, dessutom med en alv som far passar inte in i deras värld. Därför är vi på flykt, därför tvingas vi leva bland dessa smutsiga människor och nu står vi inför den ultimata förnedringen; att förklä oss till människor. Att dölja vårat arv. Vårat folk, andarna, har dragit sig undan den växande människovärlden. De döljer sina gränser för omvärlden och lever i skymundan. Jag tycker att det är fel. Det gör att människorna bara blir räddare och hatar oss allt intensivare. När jag ännu var ung kunde andar gå på samma vägar och stigar som människor, utan att vara rädda. Nu har vi dragit oss undan så mycket att vi snart misstas för myt. Jag tycker att det är fel, ännu en anledning till våran landsförvisning, från människoland och från andevärldar.”
Pärla tittade ner på sin handled, kände pulseringen genom armbandet, i armbandet och i sitt kött. Det hade alltid varit där, påmint henne om att hon var annorlunda. Tydligen annorlunda inför sin mor likaså, ett barn av olika världar är främmande för båda.
Pärla gick in för att lära sig förklädnadskonsten med en beslutsamhet hon inte visste att hon hade. Det hade aldrig varit på allvar förut. Nu hängde deras överlevnad på förklädnaden. Hennes hår blev sakta följsamt och trasslade ut sig. Det antog en rödaktig färg och hennes skinn förblev blekt men hon fick fräknar över hela kroppen. Rödlätt, blek, fräknig och grönögd stack hon ut som en ovanlig skönhet, men ändå en av dem. Måne såg med oro på hur förtjust Pärla blev över förändringen. De unga männen i lägret flockades runt henne, inte längre på sin vakt. Armbandet höll henne vaken på nätterna, hon kunde känna hur de silvriga grenarna slingrade sig långsamt framåt, för att bilda nya mönster på hennes handrygg.

Staden var full av liv, människor, vagnar och djur. Men störst var ljudet, och stanken. Ingenstans i kungadömet levde människorna så smutsigt som i huvudstaden. Matrester och sopor slängdes ut på gatan i rännstenen. Avträdes hinkarna tömdes i havet. Det var det skitigaste stället Pärla någonsin sett. Hon gick med handen över mun och näsa.
”Två ensamma kvinnor är till ingen nytta här. Vi måste slå oss fram. Kom ihåg vad jag sa, håll handen i ärmen tills vi köpt handskar. Tillsvidare har du brutit handleden. Doktorn sade att du skulle hålla den lindad.” Måne viskade stressad i Pärlas öra, lika mycket för att lugna sig själv som för att påminna Pärla. De gick mot ett av stadens finare kvarter, de hade på sig klänningar och håret var uppsatt under rena vita hättor. De fick avslag på de två första värdshusen de provade på. De kom till ett nedgånget hus, som en gång i tiden nog varit vackert, grönt med vita träsniderier på gavlar och runt fönster. De knackade på köksdörren och möttes av en fet tant med tårar i ögonen. Ingen annan vistades i köket.
”Jag skulle vilja tala med husmor” sade Måne och neg vackert.
”Ja.” Hulkade tanten. ”Jag är rädd att du gör det. Jag är rädd att det är den ende som finns kvar här för att tala med.”
”Åh. Jag förstår. Har affärerna gått dåligt?”
”Dåligt? DÅLIGT?” Nu skrek tanten i förtvivlan. ”Det är nog det minsta man kan säga min vän. Först försvann gästerna, sedan försvann personalen och sedan en vecka är min egen man spårlöst försvunnen.”
Pärla tittade förbi tanten och in i köket, det var fullt kaos. Ruttnande grönsaker blandat med degrester och utspilld mjöd. Köket hade redan sett sina bästa dagar.
”Men, vet du vad. Det här är ett riktigt vackert hus. Jag och min dotter hjälper dig. Vi ska starta upp verksamheten här igen. Det enda vi begär är mat och husrum. Du ska se att det snart flyter på som det ska.”
Tanten såg alldeles förskräckt ut men började gå baklänges in i rummet.
”Ja, då antar jag att ni vill se er omkring.”
Bortsett från köket och själva restaurangen så var huset i fint skick. Alla rum var prydliga och välstädade. Pigorna hade en ljus luftig sovsal som blev Pärla och Månes egna rum för natten. Direkt efter rundturen i det stora huset började de städa. Nedervåningen bestod av hall, restaurang med dansgolv, kök och pigornas sovsal. Det slängdes mängder av matrester och sopades enorma golvytor. Alla tre gick till sängs med ömmande muskler och framtidsvisioner. Den feta tanten, som hette Hannah var lycklig innan dagen tagit slut. Måne och Pärlas sångröster skulle, om inget annat gick väl, ändå göra värdshuset vida känt över staden. Med den övertygelsen somnade hon gott. Måne och Pärla gick upp med solen, fort ut på staden innan Hannah vaknat, de skulle ut och leta pigor till restaurangen. De gick och pratade med de allra fattigaste bondflickorna och även tiggare och andra skojare. De hade fyra trashankar med sig tillbaka som de genast satte igång att tvätta och klä upp. Två av dessa skickades ner att inhandla matvaror till en storslagen frukost för Hannah. Som tur var visade det sig att värdshusvärdinnan var en riktig sjusovare. Vid middags tid sprang Pärla upp till fjärde våningen, vindsvåningen, där värdinnan bodde och hämtade ner henne till köket. Där satt de fyra fattiga flickorna, som numera såg ut som värdiga pigor, Måne och en ung man runt köksbordet med världens frukost uppdukad. Mitt i all glädje och förvirring var det någon som ropade ”Var är skinka och kött?”
Måne reste sig, bad om tystnad harklade sig och sade: ”Det, är våran ide, att detta värdshus ska vara för de som vill äta nyttigt och behålla sin ungdom och skönhet.”
Tanten reste sig upp i ilska. ”Jaså, du har egna idéer du. Till råga på allt sådant som jag inte kan ta del av. Hur många tror på att det är hälsosamt om de ser en fet ko som mig i dörröppningen?”
”Alla! För du får då i dig tillräckligt med mat för ett helt år verkar det som. Ingen tror på att det finns god mat i huset om alla är pinnsmala. Då är det ju som att ingen vill äta av maten.”
”Där sa du ett sant ord eller två min flicka! Fortsätt ät. Ni ser ju ut som att ni inte sett mat på år och dar.”
Efter frukost/lunchen satte de ihop en middags meny och började planera hur de skulle få gäster till värdshuset. De kom fram till att det bästa vore att framställa Måne och Pärla som långväga sångare som äntligen kommit till Ödet för att ge en föreställning. De spred ryktet runt om i staden och fler och fler var de som tog omvägar runt värdshuset för att få en glimt av kändisskapet. Uppmärksamheten gjorde Måne och Pärla nervösa, men att göra sig kända som några och något helt annat över hela staden kunde också vara ett sätt att bli fri från misstanke. Den som stiger ut i det öppna har man ingen anledning att granska. De köpte vackert tyg på stadens marknad att svepa om sig under uppträdandet. De satte upp affischer och lovade att det inte blev extra kostnad för att de var där, uppskattade man sången fick man ge dricks och köpa mat och mjöd. Husets eget mjöd hade länge varit Hannahs och värdshusets stolthet, det var inte glömt än hos folket. Så kom äntligen kvällen. Det hade samlats bortåt trettio personer i restaurangen. De allra flesta satt utan mat eller dricka, de var här för att se Måne och Pärla som antagit artist namnen Carmen och Alayna. De steg upp på dansgolvet tillsammans. De började dansa till rytmen av sina fötter mot trägolvet, tillsammans med klappandet av sina händer. De rörde sig fram och tillbaka över dansgolvet, fortare och fortare. De var helt uppslukade av dansandet, deras fötter flög över golvet. Samtidigt tappade de aldrig rytmen, ökade bara takten. De slutade med att båda slängde sig ner på golvet, de kunde inte mer. Inneslutna som de varit i dansen märkte de inte förrän nu vilken uppskattning de fått. I rummet satt närmare femtio personer och gav dem våldsamma applåder. De fortsatte kvällen med sång. ”Alanya” sjöng sina visor, därefter steg fyra pojkar upp på scenen med säckpipa, vevlira, fiddla och flöjter och spelade för dans. Flera gäster stannade över natten, det var en dåligt planerad men uppskattad frukost. Resten av dagen gick åt till att planera kvällen, inte fullt lika storslagen, då det var vardagskväll men en saga, en sång och därefter dans stod på programmet. De fick snart stamgäster, ryktet om sångerna och dansen spred sig. Pigor stod på kö för att få en chans att arbeta där, Hannah var överlycklig. Pärla och Måne trivdes, det var slitigt med tidiga mornar och sena kvällar men det var en bra täckmantel och de började tjäna pengar. Nu när det gick bra med verksamheten belönade Hannah de som inte skyggade för att få lite skit under naglarna. Hela huset rustades upp och det kom mer och mer gäster för varje kväll. Ofta var rummen bokade för en vecka framöver. ”Alanya” fick vänner i de jämnåriga pigorna och alla beundrade hennes reserepertoar, hon kunde berätta om städer längre söderut än vad deras fantasi sträckte sig. Det var ett evigt fnittrande och skvallrande i köket. Alla hade någon som var speciell, någon som väntade på att få smyga ut till höstacken med dem. Alla utom Pärla, hon stötte ifrån alla som kom nära. Inte ens de andra pigorna kunde riktigt känna att de visste vem hon var, och ingen hade sett henne utan handskar. Men det fanns en man, han var lång och smal, hade hög panna och rörde sig med behag. Han kom till restaurangen nästan varje dag. Satt längst in i ett hörn och följde dem i dansen. Påhejad av fnittriga servitörer, gick Pärla fram till honom en kväll och bjöd upp honom till dans. Han gav henne en kort nick och den bästa dansen hon någonsin dansat, han kunde verkligen dansa. Det blev en ring öppen för dem på dansgolvet och människorna stannade upp för att bara titta. Han lämnade henne mitt på dansgolvet när låten tog slut. Hon sprang efter honom ut, han stod och tittade på natthimlen. ”Klar, kylig luft rensar huvudet på människor. Tycker du inte det?” Han vände sig om och såg på henne. ”Jo, tankarna blir klarare” svarade hon, men hon kände att hon blev allt mer förvirrad. Vem var den här mannen? Vart hade han lärt sig att dansa? Varför gjorde han så stort intryck på henne? Han tog tag i hennes händer, smekte dem ömt. Han stannade upp, hans grepp stelnade om hennes vänstra arm. Han drog försiktigt upp hennes tröjärm och stirrade på henne. ”Men, hur? Var har du? Är det möjligt?” han var helt bragt ur fattning. Pärla drog åt sig armen och täckte över armbandet. ”Tyst” viskade hon åt honom. ”Du har inte sett något, lova att inte säga något!” hon kände hjärtat bulta och paniken växa.
”Vi måste träffas, torget vid middags tid. Kom ihåg det. Det är viktigt.” Han gav hennes kind en smekning och gick därifrån. Pärla vände sig sakta om, kände hur armbandet brände efter hans beröring. Hon gick återigen in till den stökiga restaurangen och fortsatte servera.
Måne grabbade tag i hennes arm och ryckte in henne i pigornas sovsal.
”Vem var det där?” Måne var arg men sammanbiten.
Pärla såg oförstående på henne.
Måne ruskade henne. ”Vem var det du dansade med?”
Pärla såg skräcken i hennes ögon.
”Jag vet inte, en man.” Stammade Pärla fram. ”Han är här varje kväll, tittar på vår dans.”
”Vi måste ge oss av.” Måne stirrade omkring sig. ”Vi måste ge oss av genast.”
”Vi dansade bara.” Pärla såg oförstående ut.
”Han är alv lilla vän, det var inte utan anledning han dansade med dig ikväll. Finns det någon chans att han såg din arm?”
”Nej! Varför skulle han ha gjort det?” Pärla visste inte varför hon skyddade honom. Det bara blev så.
”Bra. Då räcker det att vi ger oss av i gryningen. Då första strömmen av torgförsäljare kommer till staden.” Måne tittade på Pärla en stund och gick sedan ut i köket. Pärla satte sig på sin säng och började undra vad som egentligen hade hänt. Hon gick ut och fortsatte servera, efter två timmar hade sista gästen gått upp till sitt rum och Pärla stupade i säng. Hon väcktes av att Måne ruskade henne. ”Jag har packat. Kom nu. Vi ger oss av.” Pärla ville inte, hon tog det långsamt men skärpte sig när hon såg förtvivlan stiga i Månes ögon. De smög ut köksvägen, tog sig fram genom välbekanta gränder. Vid stadsporten tog det återigen stopp. Försäljarna var inte riktigt så morgon pigga som Måne hoppats på. De gömde sig under en trappa. Där satt de till solen gått upp. Då kom det mer och mer människor och snart var det så tjockt med folk att ingen skulle se dem när de slank förbi. De var ute på vägen igen. Det kändes ganska bra, tryggt. ”Måne, var ska vi? Var är vi på väg?”
Måne tittade på mig med oro i blicken. ”Jag vet inte, Pärla min. Jag vet inte.”
Helt plötsligt kastade sig Måne framför Pärla, en pil träffade Måne i bröstet. Hon föll ihop på marken, Pärla hade ännu inte förstått vad som hänt. ”Spring Pärla, spring!” Pärla sprang. Hon sprang som hon aldrig har sprungit förut, till det enda stället hon visste att ingen skulle följa henne, ut på drakslätterna. Där gick hon till de landsförvisade männen och Aveath. Hon behövde inte säga ett ord, han förstod vad som hänt. I flera dagar låg hon utslagen på marken. Hon kunde inte se, känna eller höra. Hon bara grät. När hon vaknar upp ur sin förtvivlan ser hon honom. Alven hon dansade med. Hon skriker i raseri och springer mot honom. Aveath höll tillbaka henne. ”Du måste förstå. Lyssna på honom innan du dömer honom.”
”Mitt namn är Dagg, jag är alv och kommer från staden Cumulus. Armbandet ni bär är tecknet för alvernas tronföljare. Ni är bunden att ta över tronen på andra sidan havet. Nu har jag fått vet att ni även är tronföljare i andarnas rike. Jag förstod när jag såg dina gröna ögon att kanske jag funnit svaret och lösningen på alver och andars uråldriga fejd. Jag berättade genast vad jag sett för kaptenen på skeppet jag kom med. Jag missbedömde hans omdöme, han traktade efter mänskliga förströelser och angav er för pengarna. Jag är rädd att det är ett pris på ert huvud min sköna. Varken andar eller alver vill se er levande, till människorna har de sagt att du är en tjuv och en mördare. Ni går inte säker var ni än går. Jag är rädd att pilen var avsedd för er. Ni hade en stark och vacker mor.” Dagg bugade djupt och såg på henne med ömhet. Han hade förändrats, spetsigare öron och amorbågar, underliga tatueringar som stack fram här och var. Han hade dolt sin identitet på samma sätt som Pärla.
Måne genomborrades av en pil avsedd för henne, Pärla samlade ihop sig. Torkade tårarna, packade ryggsäcken och gav sig ut på vägen. Hon visste vad hon var tvungen att göra. Hon skulle hämnas sin mors död. Hon var i alla fall inte ensam, hon hade Dagg med sig, ett underligt sällskap, ett barn av andar och alver och en alv. Tillsammans skulle de finna svaret till blodsfejden och få ett slut på den. Vägen bredde ut sig framför dem, hand i hand påbörjade de resan.