Jag vill gråta eller kräkas. Egentligen vill jag ju inte kräkas men jag tror att den där känslan jag har i magen skulle försvinna om jag gjorde det. Allting är otydligt och det snurrar förvirringen mynnar i panik. Jag stannar upp för att luta mig mot en lyktstolpe, sluter ögonen och försöker fokusera. Andas in genom näsa och ut genom munnen.
Mina andetag blir långsamt regelbundna och djupa.
Jag går vidare med avslappning i händerna som nyss krampaktigt kramade jackans ärmar.
Allting går att beskriva med musik och min dag är en Bright Eyes låt ”The calendar hung itself” eller kanske den där låten som handlar om hur allt som är självklart och vackert på kvällen blir förvirrat och fult när man vaknar nästa dag.
När jag kommer till Lovisa är Jonte där, tallriken är uppochnedvänd och Jonte meckar kvällens första. De har brunt och blandar alltså med cigarett tobak, rök lukten ligger redan tung i den lilla ettan. Jag frågar om vi inte kan ta fram vattenpipan istället.
”Inte istället, men också baby” svarar Lovisa med ett lite snett leende. Jag tror att hon ser hur jag mår. Jonte hälsar inte på mig och jag kan fortfarande inte förstå vad jag har gjort honom.
Vi röker äppeltobak och äter nudlar a la Lovisa. Du kokar upp vatten i vattenkokaren, lägger nudlarna och kryddpåsen i en skål sedan häller du på vattnet, lägger på ett lock och sedan är det bara att vänta så länge du orkar. En smaklös aptitretare men det är okej för röken mättar och nikotinet lugnar ner.
Rickard kommer in, hans ögon är blå och vi går ut och sätter oss på innergården för att dela en cigarett. Ingen av oss orkar egentligen.
Det rör sig hela tiden människor i kvällssolen, en snygg kille skejtar förbi, han kör om en mamma med barnvagn på insidan.
Vi tar med oss Jonte och Lovisa ner till kålgårn där välkända ansikten sitter och skrålar runt eldarna. Jag tycker fortfarande att det är lite jobbigt att andas.
Varje parfym indränkt enarmad kram ger mig känslan av att snaran jag har runt halsen dras åt, i slutet av kväller sitter den alldeles för hårt.

Det verkade inte vara någon annan skillnad på dagar och nätter än det skrämmande faktum att alla som var lyckliga, snygga och roliga på natten var slitna, stressade och tysta i dagsljus. Det var lätt att falla in i mönstret. Tillslut var allt en sörja av sovande eller kanske bedövad vakenhet.

Tåget saktar in, varför? Det är ingen station här? Nej, det är tydligen det som är grejen, jag blev avslängd. Så stod jag mitt ute i ingenstans och jag upptäckte alldeles för sent att min ryggsäck var kvar på bussen. Jag såg ingen annan möjlighet än att gå framåt längs vägen för jag ville minst av allt tillbaka, eller ville jag?
Ett plötsligt regn fick mig att stanna, jag vände huvudet upp mot de tunga blöta dropparna och jag kände varenda en som med ett blött ljud träffade min kropp. Jag blev tvungen att gå av vägen, regnet lösgjorde skogsmarkens dolda vår dofter.
Jag var blöt in på bara kroppen, det var som att regnet försökte hävda att det visst hade röntgen syn.
Under en gran skulle du, om du visste att jag fanns där, kunna se mig sitta ihopkrupen. Armarna höll jag hårt knutna om mina knän, jag gungade sakta fram och tillbaka i ett fruktlöst försök att döva skakningarna. All min tankekraft fokuserades på regn, kyla och ensamhet. Påträngande fysiska behov ger sinnet tanke vila och förvirringen släppte.
Jag inser att jag är utanför Stockholm och börjar gå mot Göteborg.
Jag går längs fel sida av vägen och sätter upp tummen så fort det kommer en bil mot mig.
En sliten pick-up med en medelålders man som förare plockar upp mig. Han ska åt samma håll som jag, säger han. Inom fem minuter har jag somnat av utmattning. Mannen med getskägget väcker mig med en liten knuff och säger åt mig att kliva av. Vi är vid en bensinstation. Jag går snällt ur bilen och in i mackens lilla butik för att fråga var jag är. Han hade inget bra svar på frågan så vi pratar lite om fotboll istället. Killen är snäll och skjutsar mig till den närmaste busstationen när han slutar sitt pass. Jag sätter mig på en sliten bänk och väntar.
I skymningen kommer en buss, som ställer sig i bussgaraget. Jag somnar på bänken och sommarnatten är ljuv. Jag vaknar av att en liten tant frågar mig om busstiderna. Jag erkänner att jag inte har någon aning och det slutar med att vi delar på hennes matsäck.
Jag tar mig till Lysekil för att se havet, det smakar saltad frihet. Sanden är mjuk och soluppgången är underbar.
Jag får några nya vänner och en madrass att sova på i en liten lägenhet. Efter ett tag har jag möjlighet att betala för mat och husrum.
Jag trivs med deras liv vattenpipan puffar på och vi delar några öl. Vi handlar kravmärkt och syr våra kläder själva.
Jag tror att det ordnar sig.