Självklart försvann han genom dörren utan att säga ett ord, och jag stod som fast frusen på golvet. Ingen hade någonsin sett mig i ögon och läst mig som en öppen bok som han. Under den där korta sekunden som våra blickar möttes, berättade jag hela mitt liv för honom. Det var ett så starkt rop på hjälp. Ett rop som jag aldrig någonsin förmått att få ur mig. Precis då, den där förmiddagen känndes det så rätt som aldrig förr, det beslut som jag tog.

Nu när jag går här på mina ostadiga ben men alkoholen rusandes i kroppen och blicken halvt ofokuserad på en lykstolpe några meter fram, så vet jag att det var det enda rätta beslutet att ta. Men samtidigt så funderar jag på vad som hade hänt om jag inte följt efter honom till ica den där dagen. Om jag inte hade “råkat” stanna lite för länge vid fruktdisken och tittat på de där gröna äpplena. Vars skulle jag vara idag, om jag inte hade “krockat” med honom bakom brödhyllan och sedan med rodnande kinder sprungit där i från. Jag sjunker ned på en bänk brevid en gatlykta och böjer på nacken, alla stjärnorna lyser så klart i natt. Med slutna ögon tar jag mig tillbaka till den plats där allt började.

Fan, Micka varför gjorde du så för? Jag satte mig ned utanför butiken på en av bänkarna och pustade ut. Om man följer efter en vilt främmande människa för att sedan låtsas gå in i honom på en affär så måste man va sjuk i huvudet! Jag stoppar ned handen i fickan för att ta fram mobilen, men den är inte där. Shit! Jag måste ha tappat den i affären. Hatandes mig självt ännu mera går jag med tunga steg mot dörrarna när jag sparkar till något. Det är min mobil. Jag böjer mig ned för att ta upp den, när jag rätar på mig öppnas dörrana och jag står öga mot öga med honom.
“Du är visst över allt du.” Säger han med den där mjuka rösten och ler svagt mot mig. Jag känner lite panik, och tänker åter igen på mina kläder.
“Ska du stå där hela dan eller kan man få gå förbi?”
Med darrande ben flyttar jag mig åt sidan och nickar lite. Med ens medveten om att jag håller huvudet sänkt. Jag är rädd för hans ögon. Jag vill inte att dom ska se mer än vad dom har gjort.
“Lasse förresten.” Säger han och sträcker fram handen, jag tar den tveksamt. När jag skakar hans hand kan jag inte låta bli att titta honom i ögonen. Dom är vackra är det första som jag tänker. Sedan upprepar jag inom mig; Lasse och Micka, Lasse och Micka, Lasse och Micka.