Det var en av de tråkigaste dagarna på hela veckan, nämligen måndag. Jag satt uppflugen på mitt skåp, dinglade med benen över kanten, sparkade in hälen i dörren. I mitt knä låg min mp3 spelare, och jag gungade huvudet i takt med musiken. Klockan på väggen visade 9.33, jag började för 13 minuter sen. Jag hoppade ned från skåpet, det var då jag fick syn på honom. Han kom in genom dörren och tittade sig omkring med sökande blick, han hade svarta jeans på sig, en skinnjacka men dragkedjan halvvägs öppen, jag skymtade en vit tröja under. Håret var långt och blont, uppsatt i en hästsvans. Jag stirrade på honom som besatt, det var ömöjligt att ta blicken ifrån honom. Med ens märkte jag hur klumpiga mina steg kändes, och hur fel min frisyr var. Hur kunde jag välja dom här kläderna? Det känndes oerhört pinsamt att ha tagit på sig mjukis byxor. Han verkade hitta det han sökte och med ens var han bortom min åsyn.
Jag stod kvar där i korridoren och kunde inte förmå mig att gå någon stans, tänk om han skulle komma tillbaka? Fan skärp till dig Mica, sa jag högt för mig självt. Det var då jag hörde hans röst för första gången.
“Fan, ja måste rusa blir sen till jobbet annars.”
Jag vände mig om. Där stod han, med ryggen mot mig, i hans armar befann sig Jessie. Hon höll om honom hårt. Det svartnade för mina ögon. Mitt huvud sa, Mica, lägg av du känner inte den där mannen. Han släppte taget och började gå mot utgången.
Det var då han gick förbi mig och jag kände hans doft för förstagången. Det var då han kollade rakt in i mina ögon och såg rakt in i min själ.