Den höga musiken dunkar i mina öron, skratten skär. Det käns så skönt att bara stå här på balkongen och andas in den svala natt luften. Plötsligt känner jag en knuff i ryggen och jag åker rakt in i balkongräcket. Mina händer håller hårt och jag blickar ut över kanten.
“Såg du!”
“Haha så jävla fult, alltså dom av alla människor!”
“Haha…”
Hannah och Amanda har kommit ut på balkongen för att röka. Bara att höra deras röster får mig att vilja spy, vilket jag gör. Rakt ned på marken 3 vånigar. När jag är klar vänder jag mig om och staplar in, utan att möta deras blickar. Överallt dessa människor som jag inte har någon som hellst realtion till, runtomkring dessa suddiga ansikten. Jag vet att det är fel av mig att vara här. Men spela roll, ingen kommer ändå att komma ihåg att jag varit här inne. Ingen. När jag långsamt knyter på mig skorna undrar jag vart du är. Antagligen har du redan försvunnit, men ibland undrar jag om det ändå finns en chans. Jag lever med hoppet. En sita sökande blick innan jag går ut från den överfyllda lägenheten. Jag går långsamt längs den nötta trottoarkanten på vinglande ben mot ett okänt mål. Men nånstans inom mig så vet jag vart jag är på väg, till våran plats. Alla sa att det var fel, vart det inte så dom sa, om och om igen. Att det aldrig skulle fungera, dom såg bara hinder. Nu undrar jag om dom inte hade rätt. Jag sparkar till en sten med skon.