Minna blinkade till, det stack i hennes ögon av ett skarpt ljus. Allting var vitt runt omkring henne, hon låg i en säng på sjukhuset och en sköterska satt brevid henne. Minna kände genast igen henne som Sara, hon var den syster som hade tagit hand om henne första gången hon varit där.
-Du hade tur den här gången, sa hon med en mjuk röst.
-Jaha, svarade Minna likgiltigt och vände bort huvudet och blickade ut över rumet. Det stod två till sängar vi den motsatta väggen och i den ena låg det en flicka som såg ut att vara lite äldre än henne själv. Hon såg så fridfull ut där hon sov.
-Minna, det här är inge lek. den är andra gången du kommer hit nu, det kan inte fortsätta såhär.
-Jag ska inte göra om det…
Minna tystnade och tittade ned på sin armar som dom hade sytt i hop, hon visste att det var nära, hon skar nästan uppåt, men det gick inte som hon tänkt, det blev ju bara lite fel, men nu skulle hon ju få komma bort. Hur lång tid skulle hon få? Innan dom skickade hem henne igen? Vad skulle hända då? Minna vände sig mot Sara och sa:
-När får jag komma hem?
-Din mamma kommer snart och hämtar dig, men Minna det här är allvarligt, du kommer att få träffa en psykolog en gång i veckan som ska hjälpa dig. Men nu måste du vila, jag ska ringa din mama.

En halvtimme senare satt Minna i bilen med sin mamma på väg hem. I dörren så möttes hon av sin pappa som tog ett fast grepp om henns mammas arm och slog till henne med den andra, så att hon staplade baklänges och föll ned för de tre trappstegen. Sedan slet han upp henne och knuffade in henne i hallen och smälde igen dörren. Han skrek en lång ramsa om hur oansvarig hon var som mor, som fått hennes egen dotter att nästan ta livet av sig. Minna flydde upp för trappan till sitt rum. Hon gick fram till skrivbordet och öppnade en låda. Där i låg brevet som hon förlängesedan skrivit, hon daterade det och vek ihop det prydligt, stoppade det i fickan och tog sin stora nalle i andra handen.

Solen höll på att gå ned, Minna stod på den gamla gångbron och blickade ut över staden. Under henne låg rälsen som ett spår ut till evigheten. Hennes hår fladrade i vinden när hon klättrade upp på broräcket.