Om natten när igen kunde höra, då satt Minna på sin säng och och grät, flydde från sin verklighet för en stund. Som hon alltid gjort, i så många år nu. Natt efter natt, det vill säga de gånger hon inte svalde tabletter för att slippa möta nattens hjärnspöken.

Minna blickade ut genom fönstret och såg det svaga månljuset, hon tänkte tillbaka på kvällen händelser, de fick henne att må illa. Tvärt ställde hon sig upp och sprang till toaletten och slet upp badrumms skåpet. Det spelade ingen roll längre, även om hon gömmde de vassa rakbladen högst upp på hyllan, så skulle hon på ett eller annat sätt skulle få tag på dem ändå.

Minna satte sig ned på golvet, så att hon slapp se skammen i spegelbilden. Hon betraktade sina tunna små armar och satte det kalla stålet mot den vänstra handleden. Hon hade hört att man skulle skära uppåt för att dö, men hon hade andra planer. Hon ville inte att hennes mor skulle hitta henne blödandes där, så att det lilla äcklet kunde skrika och beskylla henne för vårdlöshet och säkert slå ihjäl henne. Nej Minna skulle inte dö på det sättet. Hon hade slutat gråta nu, smärtan som hon kände inom sig rann ut med blodet, frihet. Starx efter så somnade hon där på det kalla golvet.