Hon gick på vägen genom mörkret och det prasslade i löven, de nakna fötterna nuddade lätt vid asfalten, hon lämnade inga spår. Lätta droppar av regn nuddade hennes kinder, de blandade sig med de salta tårarna, den vita klänningen fladdrade i höstbrisen, det svarta håret likaså. Hon kunde höra ljudet av vågorna som slog mot stranden, känna doften av havet. Henns hand kramade om det vassa rakbladet som skapat de röda tårana på hennes armar. Hon var mycket nära nu, hon ökade stegn och snart nuddade hon den svala, mjuka sanden. Som att tiden stod stilla, så släppte hon rakbladet och bara stirrade ut över det stora havet. Månen kastade sitt sken över den oändliga, svarta massan där ute och stjärnorna lockade och blinkade på himlavalvet. Hon kände det stora lugnet sprida sig i kroppen, och böjade gå steg för steg. Nu nuddade hon med tårna i den första vågen som slog emot stranden. Tyst, men med en alldeles klar röst nynnade hon och tog yterligare ett steg ut. Vattnet slog emot hennes små såriga fötter, steg uppåt över henns blåmärke på det högra knät. Åt sig upp över magen som kanske innehöll ett litet liv, spred sig över de söndertrasade benvita armarna. Klänningen böjade tynga ned henne, den isande kylan gick rakt igenom hela hennes själ. Den lilla röda munnen slutade sjunga, de vackra bruna ögonen som sett så mycket olycka i världen blev för ett ögonblick alldeles klara, hon var en trasig ängel.