Solen skiner över en klarblå himmel och de sista höstlöven faller från rönnarna vid kiosken, jag böjer mig ned och knyter skon. Rätar på mig och börjar gå igen. I mina öron ljuder en av Killers demolåtar och jag låter tankarna vandra iväg till Björn. Jag borde ha sagt något mer. Men vad säger man? Jag har alltid förutsatt att det inte var så. Det kanske var dumt gjort av mig? Jag vet inte, allting känns så förvirrande. Jag går gatan fram och bläddrar i min ipod efter något lugnande och fastnar för In Your Room med Depeche Mode, jag svängar runt hörnet och krockar med någon.

”Nämen tjenare eru ute o går.”

”Åh…hej…”

Säger jag tvekande och drar ut ena sladden ur örat. Jag blickar upp och möter hans ögon. Varför ska känslor vara så komplicerade tänker jag, och försöker mig på ett leende. Jag tar in varje detalj av honom. Hans svarta hår, det vackra ansiktet med de blåa ögonen, den svarta kajalen, piercingen under läppen, den svarta t-shirten med det vita trycket över bröstet där det står Killers, de slitna jeansen och fötterna i ett par svarta, blekta och nötta Converse. Det två armbanden på vänster handled, och cigaretten i högerhand. På ryggen har han ett gitarr fodral. Han är snygg, trevlig och charmig. Men han är inte din längre, säger en otrevlig röst inom mig.

” Så lyssnar du ännu på våra demolåtar?”

”Japp du vet 24-7, får jag…?”

Säger jag med ett leende och pekar på hans cigg, han räcker fram handen, jag är klumpig och fumlar lite, känner värmen från hans händer, tar emot cigaretten och för den mot min mun. Han ler, jag känner mig alldeles yr. Jag ger tillbaka cigaretten, det blir en pinsam tystnad, jag vet inte vad jag ska säga.

”Så kommer du på Demolition på fredag?”

”Joo, självklart, jag, Evve och Björn kommer.”

”Coolt.”

Säger han och tar ett bloss på sin cigg.

”Mmm.”

”Men du ja måste dra vidare ska till repan…eh…vill du hänka?”

”Eh…ja vet inte…jag ska…inte idag men vi ses.”

Han nickar förstående och börjar gå vidare. Jag vänder mig om och följer honom med blicken. Besviken på mig självt pluggar jag in lurarna och går iväg till tonerna av You Only Tell Me You Love Me When You’re Drunk med Pet Shop Boys.

Jag sitter under den nästan nakna eken, på en sten och blickar ut över vattnet. Bakom mig ligger kyrkogården. Jag tar upp en liten sten och kastar iväg den hårt, reser mig upp, går bort mot staketet, klättrar över det och sätter kurs mot den närmaste raden av gravar. Jag tänker på morsan som i detta nu antagligen sitter på sitt ”psykrum” som jag kallar det. Förut var det farsans kontor men jag kommer knappt ihåg hur det såg ut, nu är rummet kalt och vitt med en stor fluffig matta på golvet. Vad jag kan minnas så lät morsan göra om rummet direkt efter olyckan. Hon sitter mitt på mattan och mediterar, eller ber till gud ja vet inte. Jag bryr mig inte längre och jag känner mig självisk igen. Men jag kan inte hjälpa det. Tänk att hon fortfarande tror att jag inte vet sanningen, det är längesen jag blev stor och fick ”öron” om man säger så. Men jag vill ändå höra det från henne, jag tycker mig ha rätten att höra sanningen om min farsa från min egen morsa. Jag har kommit fram till graven, hukar mig och fixar till blommorna som jag la dit igår. Det är en enkel sten av granit, rundad längst upp. Bokstäverna är svarta.

Per Dag Melin

✩12/09 1956

†18/03 1996

Jag sätter mig ned i gräset och känner solen värma i nacken. Det är en gräsfläck på mitt knä.

”Jaha nu vet hon…jag berättade allt…”

Det låter fånigt jag vet, man jag har alltid gått hit för att ”prata” med farsan, det ger mig trygghet och ett slags lugn. När jag var mindre tyckte jag mig höra farsan svara med hjälp av vinden. Nu vet jag inte vad jag tror, är jag för stor för att tro på det spirituella? Eller är det hans röst jag hör i den sena höstvinden.

”Jag orkar inte längre, vill inte…

Jag blir tyst och det känns skönt att ha fått ut allt de där ur mig. Jag har funderat på att prata med en psykolog, men jag är inte redo att låta en främmande människa få höra saker om mitt privatliv. Men här på kyrkogården kan jag slänga ut mig allt, dom som hör det är ändå döda och kan inget göra.

Jag reser mig upp och börjar gå mot kyrkan.

Det är onsdag idag konstaterar jag och tittar ut genom fönstret. Det spöregnar, jag har ingen lust till något. Jag kan inte sluta tänka på det som Björn sa till mig. Det är den enda tanken som snurrar runt, runt i mitt huvud, jag har väldigt svårt att förstå konstigt nog. Jag vet inte varför men jag vill inte acceptera det. Lilllördag idag, och det regnar. Jag sitter på mitt rum vid datorn som vanligt och funderar över livet. Eller snarare över mina känslor. Jag vet vars jag står, det är ingen tvekan om den saken. Det blinkar till på skärmen, ett nytt meddelande på min hotmail, avsändare anonym vad fan…

”Jag vill inte ha nå jävla cp virus!”

”Jaha tack för den!”

Jag vänder mig om och i dörren står en lodis Mimmi, i svarta mjukisbyxor och en urtvättad t-shirt. Håret är slarvigt uppsatt i en knut. Hon har inget smink på sig, hennes ansikte ser så naket ut. På fötterna sitter ett par randiga sockar med hål på högra hälen. Hon är söt.

”Nämen tjena.”

”Så du har fått virus på burken?”

”Vete fan ett anonymt mail…”

”Åh fan va kul öppna! Vill du inte veta va de står?”

”Meh tänk om de e ett virus då?”

”Näe kom igen nu va inte så feg, du har väl virusprogram o sånt tjox? Haru ingen musik man kan lyssna på?”

Hon skratar och går bort till stereon och rotar i min cdsamling. Jag klickar upp mailet och sätter andan i halsen.

Vete fan asså men skulle vi inte kunna träffas?

Jag är i stan över helgen, några polare ska spela

Ring om du har lust

O73-8560095

Jag vet inte vad det var, men jag kunde inte bara sitta hemma och ruttna bort. Så ja tog moppen hem te Björn. Jag står med en Opeth skiva i handen och skakar på huvudet, betraktar Björn där han sitter framför datorn med sina slita jeans och en svart t-shirt. Han har just öppnat mailet, jag kan inte se vad det står. Det blonda håret lockar sig lite i nacken. Minnena kommer över mig. Jag står för mig självt bakom skolmatsalen, iklädd svarta boots, neonrosa nätstrumpbyxor, svart kortkjol, vitt linne och en skinnjacka. Mitt hår är knallrosa. Runt ögonen har jag grov kajal och rosa ögonskugga, läpparna är rödmålade, vinröda är dom. Jag har två nitarmband och några kedjor. Vid mina fötter står en svart väska fullproppad med pins och klotter. Jag har en bärbar cdspelare och i mina öron ljuder Imperiet. Jag tror att jag är punkare. I handen håller jag en cigg. Jag vet att alla tittar på mig i smyg, att alla pratar om mig bakom min rygg. Men jag orkar fan inte bry mig. Mamma har alltid sagt att jag varit egen. Pappa tycker att jag är modig som vågar klä mig som jag vill. Men att jag röker, det vet dom inte. Det har jag börjat med nyligt, det hände när jag träffade Lilly och Amanda från Åkersbergaskolan. Lilly och Amanda går i åttan. Lilly har knallgrönt hår i en tuppkam och Amanda har blå extensions. En dag när jag satt nere på torget och glodde på folk som glodde på mig kom dom förbi.

”Tja tjejen har du cigg?”

Frågade hon som jag senare skulle få veta hette Lilly.

”Va…eh…näe.”

”Faaaan….aja sorry om vi störde…Vänta du går inte på Åkersberga va?”

”Näe…”

”Då måste du va från Rosborg”

”Nääe…ja går på Engdalsskolan 6B…”

”Va?...e de sant ja trodde du gick i åttan…haha…coolt, trodde att ni var för små för o va punkare! Jag heter Lilly förresten.”

Sen dess har ja hängt med dem, dom köper cigg åt mig och nu stod jag alltså där bakom matsalen och rökte. Det var då han kom, Björn.

Björn går i 6A och tillhör dom tuffa killarna. Han är en av dom som alla tjejerna har högst upp på sina listor. Jag hatar Björn. Våra mammor gick på samma babygrupp. När jag var pytteliten lekte jag ofta med Björn. Sen blev vi större och slutade hälsa på varandra. Han berättade för alla i sin klass att jag brukade springa naken på hans gård, när jag var liten. Han sa det i fyran. Alla skrattade. Hela skolan fick reda på det. Jag hatar björn.

”Tja, kan man få?”

Jag suckar och himlar med ögonen så att han ska förstå att han ska gå, sedan drar jag motvilligt ut lurarna och tittar på honom. Han har säckiga brallor och en stor tröja med något hiphop märke på. På fötterna sitter ett par vita sneakers. En röd kepa är nedtryckt över huvudet man ser inte hans ögon. Lockigt blont hår sticker fram vid öronen. Jag hatar Björn. Han är ful. Han tror att han är cool. Bara för att han vet att minst 10 tjejer har honom högst upp på sina listor. Haha om jag hade en lista skulle du vara sist Björn!

”Va vill durå?”

”Ja undrade om man kunde få en cigg?”

”Man får inte röka när man går i sexan, det vet du väl”

”Akta dig du, kasta inte sten i glashus.”

Han ler ett äckligt leende. Jag hatar Björn!

”Hmh vad händer här då?”

Jag stelnar till, den rösten är alltför bekant. Jag vänder mig om och möter min lärares blick.

”Du röker väl inte Mirjam?”

”Ja…jag…”

”Mirjam, att ljuga lönar sig inte, det här måste vi ta upp med dina föräldrar, då kanske vi skulle kunna prata om din klädsel också. ”

”Me…men…”

”Fröken, det var jag som tvingade henne.”

”Vad säger du Björn?”

Han tittar rakt in i Karins ögon och säger:

”Ja fröken, jag sa att om hon inte rökte så skulle jag berätta historier om när vi var små så att hela skolan skulle skratta åt henne.”

”Mirjam, är detta sant?”

”Ne..”

Jag tystnar när jag känner Björn nypa tag i min arm sedan säger jag:

”Jo…fröken han tvingade mig!”

Björn blev avstängd från skolan i tre dagar och jag skämdes djupt. Alla andra elever visste ju att det inte var sant. Många hade sett mig röka nere på stan med Lilly och Amanda. Dom i klassen viskade om mig, och de 10 tjejer som hade björn som etta på listan blängde surt, för att deras ögonsten hade pratat med mig. På den tredje dagen gick jag hem till Björn och kastade sten på hans fönster. Han kom ut, vi gick den långa vägen till naturreservatet. Där vandrade vi runt i timmar och talade om allt mellan himmel och jord. Det sätter spår i en. Vänner skulle vi vara för alltid. På den stora eken ristade vi in våra namn, fast man inte fick förstöra barken.

M.E&B.M

Det där var 5 år sedan. Björn är tryggheten för mig. Jag kramar om kortet som ligger i byxfickan. Jag är alltid här för dig Björn. Alltid.

Jag borde ringa. Det är väl artigast, eller? Men jag vet inte om jag kan. Allting blev just så jävla komplicerat. Det handlar väl om viljan att våga.