Det prasslar av höstlöv under våra fötter där vi går genom allén i parken. Solen lyser trotts det så är luften kylig och jag ser molnen samla sig. Jag sparkar till en sten.

“Jag tror det blir regn. Hallå jag tror det blir regn sa jag!”

“Va?”

Jag får syn på den vita sladden från hörlurarna som går från jackfickan och upp mot öronen. Jag rycker ut båda sladdarna och säger:

“Har du lyssnat på musik hela tiden? Du har ju inte hört nått av vad jag har sagt! Här går man och anförtror sig åt tomma luften suck!”

“Förlåt, men jag lovade att lyssna igenom det här.”

Hon ser bedjande på mig med sina bruna ögon under den svarta snedluggen. Hennes silvriga tiara glittrar i höst solen och det har runnit lite kajal under ena ögat av den starka vinden som skapar tårar i ansiktet. Hon drar upp dragkedjan på den neongula jackan och den prickiga kjolen fladdrar i vinden. Hon sparkar till några röda löv och får med lite lera som fastnar på hennes gröna converseskor. Hennes ben skakar av kylan då hon bara har på sig ett par svarta strumpbyxor under kjolen. Hon är väldigt söt, ingen tvekan om saken och mina vänner undrar alltid hur det kommer sig att vi inte är mer än vänner. Alla killar drömmer väl i hemlighet om söta, små kajal poppande fickor. Men så är inte fallet med mig. Dessutom är Mirjam min allra bästa vän. Jag har känt henne hela mitt liv, vi har inte varit dom bästa av vänner precis, men i sexan sa det klick. Jag har sett henne gå från punkare till popare. Jag är den som fanns vid hennes sida efter första uppbrottet med pojkvännen. Det var min axel som hon lutade sig mot när jag hjälpte henne hem efter första fyllan. Jag kan henne utan och innan, hennes familj är som min familj. Jag skulle inte klara mig utan Mimmi i mitt liv. Sen så finns det andra anledningar till att jag inte kan bli tillsammans med henne. För det första så skulle jag aldrig riskera våran vänskap på det sättet och för det andra så är jag inte intresserad av kajalflickor med påmålade tårar eller Broder Daniel stjärnor under ögonen, hur söta dom än må vara. Nej, jag och Mimmi kommer det aldrig bli.

“Lyssna igenom vad? Håkan Gnällströms nya?”

“Tack, jag vet att du inte uppskattar min musik och att du hellst av allt vill gömma dig bakom en påse när vi går på stan tillsammans och jag har en av mina extrema indiedagar, men vet du vad? Jag vet att du innerstinne vill förvandlas till en söt liten kajalpojke du med.”

“Hahaha…”

“Förövrigt så är det inte Håkan, det är Killers demo lyssna dom är grymma…”

Jag tog emot ena sladden och stoppade in den i örat.

“Den här låten är tänkt att bli deras första singel, den heter Goodbye.”

Den började med en gitarr som spelade lugnt och en bas i bakgrunden. Sen kom sången in, mjuk och lugn. Men plötsligt kommer trummorna och det hela förvandlas till en riktigt rivig rock/punk låt. Jag kan inte stå still en sekund till.

“Jäklar det här är ju bra!”

“Mjo de e rätt bra, den här raden gillar jag…”

Mimmi började sjunga för fullt.

“Tack jag uppskattar din sång men var tyst nu så jag kan höra låten.”

När sista ackordet klingat ut drog jag snabbt ut sladdarna innan jag förgiftades av Håkan Hellström.

“Mimmi du har äntligen lyckats!”

“Med vad?”

“Att hitta musik som verkligen går att lyssna på.”

“Du är alltid lika vänlig, men vad bra då gör det ju inget att jag tänker släpa med dig till Demolition på fredag.”

“Stopp där, menar du den där indie grejen på Folkan?”

“Tssk, som att du ens skulle sätta din fot bland ett 20 tal indiehungriga tiara flickor i svart och rosa, nej jag ska dit med Evelina senare. Demolition är ett arrangemang på Revyn för demoband. Killers ska spela där.

“Hm..okay men på ett villkor, att du inte släpar med mig till den där inideskiten efteråt även om jag är aspackad!”

“Jag skulle hellre dö än o ta med dig till en poptillställning.”

Hon pluggar in hörlurarna och vi går vidare genom parken i tystnad. Höstvinden blåser allt kraftigare och molnen har täckt solen. Träden svajar och löven prasslar under våra skor.

“Du, jag hörde faktiskt vad du sa tidigare även om jag lyssnade på musik.”

“Va?...Eh..jaha…men…”

“Jag förstod det, jag har nog vetat det hela tiden.”

“Så det gör inget? Inget är förstört mellan oss?”

“Nej, din dummer, jag älskar dig ändå kom hit.”

När vi står där mitt på vägen i allén och kramas så faller de första regndropparna.

Jag vet inte varför, men jag känner att läget mellan mig och Björn har förändrats. Under dom där få sekunder när han berättade för mig hur han egentligen känner. Jag ser allvaret i hans bruna ögon. På något sätt ser han sorgsen ut. Det är som hundvalps ögon, när dom inte får det dom vill ha. Jag tänker tillbaka på den tid som jag har känt honom, en jävla evighet egentligen. Björn. Björn med dom slitna diesel jeansen, och den svarta ironmaiden t-shirten. Björn med det blonda håret, lätt stylat och på fötterna de vita vansen(som jag lyckades få honom att köpa). Klart som fan att jag älskar honom. Det har jag alltid gjort. Kanske är det först nu i den här regnvåta kramen på grusvägen som jag inser att det ligger nånting större bakom de där orden. Jag skakar av mig tanken och blickar upp i hans ögon.

”ska vi stå här hela dan eller?”

”Ja då slipper jag duscha ikväll i alla fall.”

Säger han med ett skratt och vi börjar springa genom allén. Parkeringen ligger bara några meter bort och jag fumlar i jackfickan efter nycklarna.

”Fan att du inte har fixat körkortet Mimmi!”

”Äh, håll käft annars får du gå hem.”

Jag ger honom den ena hjälmen och vi hoppar upp på moppen, jag känner en stöt gå genom magen när han lägger armarna runt mig. Varför? Tänker jag det ska inte vara så här. Inte nu! Jag förbannar mig självt och sätter fart mot stan. I fickan vibrerar mobilen.

Det är kväll och jag ligger på sängen i mitt rum och lyssnar på Utan Dina Andetag av kent. På sängbordet ligger mobilen. Det piper till, jag vet redan vem det är från. Jag läser:

”Gillar du vår demo?...

kommer du på Demolition på fredag?

*kramar*”

Det har inte varit en lätt dag. Först så blir man kontaktad av sitt ex som vill att man ska lyssna igenom ett gäng demo låtar. Han har självklart inte tid att komma över med dom, så han skickar dom över msn. Ännu en feg ursäkt att inte vilja träffa dig, tänker du och lägger in låtarna i ipoden och sticker iväg på moppen för att hämta upp din allra bästa vän. Någon som betyder så oerhört mycket för dig, och som du vet att du betyder lika mycket för. Ni går eran vanliga runda och pratar om allt mellan himmel och jord. När du mellan raderna av elgitarrsolon och härliga rockballader, uppfattar orden. Orden som du aldrig trodde att han skulle säga. Klart som fan att du känner dig väldigt förvånad. Men innerst inne har du nog alltid vetat det. Du borde ha förstått att det var så. Men du känner dig ändå tveksam. Nånting inuti dig vill inte förstå. Jag ligger på min säng och regnet slår mot rutorna, tonerna av She Loves Me med Kristofer Åström ljuder från datorn och jag reser mig upp från sängen. Två steg, sedan är jag framme vid garderoben, jag rycker upp dörren och letar bland alla de randiga, prickiga, rutiga, svarta och neon skrikande plaggen. Längst in under en hög med randiga strumpbyxor hittar jag det. Jag blir ståendes blickstilla. En ny låt surrar i datorn:

”och du är min, min, min att ta med att ta ut på en jakt efter tiden som flytt” sjunger Jocke Berg med sin underbara röst och gör mig lugn inombords och jag blickar ned på fotot i min högra hand.

Väl hemma så kastar jag mig in på mitt rum innan morsan hinner ställa till med ett korsförhör. Jag kliver över en trave med smutsiga kläder, sparkar till en tom pizzakartong kastar ned några sockar från stolen och slår på datorn. Jag går bort till stereon och sätter på den senaste skivan med Maiden och blickar ut genom fönstret. Det regnar ännu, jag tänker på Mimmi. Det hade inte varit självklart att berätta för henne, trotts allt som hon betyder för mig. Att bara slänga ut sig en sån sak. Hur skulle jag veta att det INTE skulle påverka våran relation? Med en djup suck går jag bort till datorn och startar ett spel, det knackar på dörren och morsan kommer in utan att vänta på svar.

”Du kan inte bara koma in så där har jag sagt!”

”Så här ser ut!”

”Och…?”

Säger jag och fortsätter stirra på skärmen, jag vill inte möta hennes blick.

”Nu får du ta och städa Björn! Så här kan du inte ha det tänk om…”

”Ja…tänk om vad?”

Jag visste precis vad hon skulle säga, jag vill inte höra det, jag går bort till stereon och höjer volymen ännu ett steg.

”Du kan bara inte ha det så här vad ska dina kamrater säga, och tänk så otrevligt om…om Mirjam skulle komma hit.”

Hon börjar plocka upp mina kläder och jag vänder mig beslutsamt om och tittar rakt in i hennes bruna ögon. Med ens slår det mig hur gammal och sliten hon ser ut. Det korta bruna håret har redan fått några stråk av grått, hennes ansikte ser ut att ha fler rynkor än vad jag kan minnas. Den tunna kroppen verkar skör som att hon skulle gå av på mitten om hon lyfte ett plagg till. Jag känner mig självisk och elak.

”Fru Melin?

”Eh…ja vad gäller det?”

”Peter Karlsson från polisen det gäller er man Dag Melin.”

”Han är inte hemma, vad har hänt?”

”Kan vi komma in, det är nog bäst att ni sätter er ned fru Melin.”

”Vad är det, har det hänt något?”

”Mamma, vad är det varför är polisen här?”

”Är det er son?...Vi vill ta det här med er först fru Melin.”

”Björn gå upp på ditt rum!…vad är det som…”

”Sätt er ned, er man…”

”Mamma vad är det som händer?”

”Gå upp på ditt rum sa jag!”

”Fru Melin, er man har omkommit i en trafikolycka nere vid köpcentret…”

”Ne…nej…ni måste ha misstagit er…in…inte Dag…”

Jag väcks ur minnen och ser på morsan, det har gått 10 år och aldrig har jag frågat henne om känslor, aldrig har jag vågat prata om det som hände. Olyckan, otroheten, sveket och ändå så är jag vuxen nog att göra det nu. Just på grund av det här har jag inte kunnat förmå mig att säga som det är, just därför undviker jag konsekvent alla frågor som rör Mirjam. Jag borde hjälpa till mer, tänker jag och tar upp den tomma pizzakartongen.