Längs landsväg 13 mot en hus mellan två

Med huvudet mot en regnig bilruta ser jag ljusen

Gula för de som orkar,

Röda för de som ger upp.

Jag är ensam på vägen

Bara jag och avfarterna mot ingenstans.
————————————————————————————————————————
Så länge jag reser såhär kommer jag aldrig läka

Jag är fartblind

Rusar fram i onda cirklar

Vet inte vad jag vill

Tänker saker om mig själv jag håller ensam
————————————————————————————————————————
Och när jag står där på parkeringen

Morgonrufsig i håret

Så skriker jag av sorg

För allt jag ser är dina nedlåtande ögon och ditt hånande skratt

Pappa, jag ska spränga dina väggar med dynamit

Sen ska jag bränna din stad

Då kanske du inser att känslor är det farligaste på jorden

Men kan inte fly dem förevigt utan att sälja sin själ

Ge mig kentsvarta nätter, ge mig nescafe och calcitugg

Som den kortisonnarkoman jag är darrar jag sängen natten igenom

De säger åt mig att det är dags

“Mer än så här är dödligt, min vän”

Och det skrämmer mig när jag inser att jag behöver mer för att överleva

Eksem eksem, du sväljer mig

När jag duschar varmare än vad som är skönt

Såren löses upp

Det gör ont när det bränner

Det fräter och det rinner

Jag sitter och gråter kvidande på badrumsgolvet skakande

“Om jag förlorar dig, då förlorar jag synen”

Ironi, du är det minsta jag har, men du är allt jag har kvar.