Blommor av Magnus

– Vad hände under kravallerna i Göteborg?

Psykologen frågade om allt möjligt. Kompisarna hade varnat henne för att tala om kravallerna. De sa att psykologer och läkare bara skulle gå till polisen. Bäst inte säga någonting. Kravallerna – det var det hon tänkte på igen. Kan man känna igen en sten? Den lilla spetsen. Det var den stenen och spetsen var röd.

– Du kan berätta allt för mig. Både jag och läkare har tystnadsplikt och ingenting kommer att föras vidare.

Psykologens ord hängde i rummet. Orden fick inte lov att smyga sig in genom hennes öre – därför att händelserna under kravallerna körde som en film i hennes huvud. Hon hade sett noga på stenen, tagit upp den i sin hand, men när hon såg det röda slängde hon den. Hon kände hon skulle kräkas. Tio minuter tidigare hade hon släppts hon av polisen. Snutarna struntade i deras demokratiska rättigheter. De hade behandlats som djur. ”Aktivistjävel” hörde hon en polis säga medan de låg på golvet. ”Vi skall i alla fall gå till tidningarna om detta” hade hon tänkt. Hon hade kissat i byxorna. Hon längtade efter ett bloss men tändstickorna var våta och luktade. ”Jag lukter säkert inte heller så gott just nu” hade hon tänkt. Hon hade frågat minst tio, men inte en hade haft eld. En uteliggare satt på bänken med en öl och rökte. Han hade eld. Det hade lugnat att andas genom cigaretten. ”Lite kiss lukter det – men va’ fan” hade hon tänkt. Hon tände nästa med den första. Inte skulle hon ringa till pappa. Han skulle ha hämtat henne direkt men de skulle inte få inte se henne sådär. Men va fan Södra vägen är tråkig. Mopeden stod vid Framnässkolan och det var i allt fall två kilometer kvar. ”Hoppas de andra inte får se mig” sa hon till sig själv. Hon hade nästan hoppats att polisen inte hade släppt dem än.

– Det skulle hjälpa dig att berätta för mig. Jag är här för att hjälpa dig, hör hon psykologen säga.

Framför psykologen ligger hon, vaken men utan kontakt. Hon skall inte säga någonting. Men i henne huvud upprepas händelserna. Varför släppte polisen henne och inte de andra? Det var ju nog på grund av ögat. Ringen hade rivits av. Folk stod så tätt. Hennes huvud rörde vid hans rock och plötsligt kom smärtan. Ringen var borta och blodet rann. Och efter att hon torkat av blodet var det fortfarande rött. Men det var ju nickelallergin. Hon hörde sin mamma och pappa gnälla när nickelallergin kom. ”Vad var det vi sa!” Hon hade sagt till dem: ”ni ser inte sammanhangen. Gnäll på de cyniska fabrikörerna som struntar i vår hälsa och framställer ringar som innehåller nickel”. När hon satt på mopeden kände hon sig bättre. Västra Frölunda låg nu bara en kvart framme. Men en tanke körde runt i huvudet:

– Bara jag slippar hälsa på någon. De är alla småborgerliga idioter. Lever i sin lilla värld och vet ingenting om miljö eller Kyoto eller Bush. Vad är det för en värld de kommer att lämna till oss. Hon kämpade för miljön men just nu var det som det hela hade tuffat till. Men hur skulle världen bli om ingen kämpade för miljön? Jag vill inte möta någon av dem när jag kommer hem! Speciellt inte killen med BMW:n.

Hon hade givit honom en läxa, förklarat lite om miljön och om statussymboler och om verkliga värden. ”Kände han sig mera värd därför att han hade en sådan fin bil?” hade hon frågat. Från sitt fönster hade hon ofta sett honom stå och beundra sin bil. Ibland satt han inne i bilen. ”Din moped lukter” hade han sagt. ”Idiot” hade hon svaret. Men hon ser honom och i hennes huvud hamrar det: – Va’ i helvete – han står precis framför, han har suttit i bilen. Det går inte att släppa undan. – Hej Sanna, sa han. Jag har två artiklar du skall läsa. Den ena handlar om hur mycket en moped förorenar – och det är 200 gångar så mycket som en vanlig bil. Den andra handlar om hur lite en bil som min som går på vätegas förorenar, hade han sagt. ”Håll klaffen” skrek hon inne i sig själv. Bäst inte att komma i någon diskussion. Men han fortsatte bara. ”Din moped förorenar tjugotusen gångar så mycket som min bil”. ”Håll klaffen” tänkte hon igen. Men han höll inte klaffen. Men plötsligt byter han ämne: ”När det blöder vid ögat ser det värre ut än det är – klarar du dig?”. ”Ja – ja, jag klarar mig”, hade hon fräst till. Hon slapp undan och hoppades att han inte märkte lukten av piss. Kanske den dolts av lukten från mopeden. Då är lukten från mopeden ändå gott får någonting. Torra cigaretter brinner bättre. Och smaker bättre. Hon var så trött. Plötsligt sprang hon upp – hon hade somnat. Mia skulle ju hämtas. Ciggen hade brunnit upp av sig själv på golvet. Nu fanns en lång svart fläck på golvet. Sprang i duschen. Fick plåster på ögat. Lite senare satt hon framför TV:n med en hamburgare och en Coca-cola framför sig. Mia satt på golvet bredvid. Hon såg dokusåpan ”Holly cream” och försökte lugna ner sig. Men först sa hon till sig själv: ”Jag måste ha en cigg”. Inom sig hörde hon sjukhusets läkare: ”Mia har astmatisk bronkit – hon tål inte rök”. Hon öppnade fönstret lite grann. Allt hade blivit så svårt sedan hon fick barn. De litade inte på henne i gruppen mer. Hon kände det. Hon sa till sig själv: “Och Mia – varför går hon inte, alla de andra barn i födelsegruppen går nu. Varför i helvete går inte Mia?” Telefonen ringar. ”Var blir du av? Vi har ju möte!”, undrade Niklas, det var alltid han som ringde när någon var försenad. ”Jag har glömt det. Jamen jag har ju Mia nu, jag kan inte gå” hade hon svaret. ”Håller du på att lämna gruppen?” hade Niklas frågat försmädligt. Hon tog med Mia. Hon ville ha sagt att de inte fick röka. Men hon ville vänta en liten stund – man skall inte vara otrevlig sådan från början. Vänta en kort stund. Hon tänkte att kanske de inte hade tänkt sig röka så mycket. Men hon sa bara ingenting. Och plötsligt skriker Annika:

– Hon andas inte!

Konstgjort andning – ambulans. Och läkaren hade sagt: ”Ett lyckoträff att hon lever – nu tar vi EKG och testar om hjärnan har blivit skadad”. Då var det hon sparkade läkaren och slog honom. Och sedan kom hon hit. Men hon kommer inte ihåg hur. Hoppas hon inte har sagt någonting som hon inte skulle ha berättat under denna minneslucka. Men annars kommer hon ihåg allt. Nej, hon blir lite osäker. Hon är inte helt säker på att hon hade en sten. Kanske var den inte röd, den hon hittade. Här är det lugnt. Man behöver inte göra någonting. Mat kommer bara. Ingen ställer krav till en. Ingen utom psykologen som vill hon skall prata. Men hon skall nog hålla tyst. Det börjar vara tråkigt. Hon längtar efter lugn och ro men ingenting händer. Hon hade försökt prata med ett par andra men den ena verkar vara helt knäpp i huvudet. Inte ett ord förstod hon av vad hon sa. Den andra svarade inte på vad hon sa, säkert lika tokig som den första. ”Här är det bara jag som är normal”, tänkte hon.

– Det skulle vara bra för dig om du pratade.

Just då ringar psykologens telefon.

– Det är läkaren som har undersökt Mia.

Psykologen räcker telefonen till henne. Hon lyckats inte ta luren. Hon klarar det inte. Rummet försvinner för henne och hon flyger ner, hon bara faller och faller. Plötsligt är hon hos moster Anna med Peter i rullstol. Peter som var förlamad och inte kunde säga ett ord men bara konstiga läten. Men plötsligt upptäcker hon att det är Mia som sitter i rullstolen där i trädgården hos moster Anna. Solen skiner men ljuset är så skarpt och det är så hemskt varmt. Kring den medvetslösa patienten blir en hektisk aktivitet men till slut inser de att hon bara sover. När hon vaknar befinner hon sig i ett annat rum, men psykologen sitter där fortfarande. Det känns som att de två sitter kvar men att någon har bytt ut det omgivande rummet. Psykologen lägger sin hand på Sannas och säger:

– Han ville bara säga att Mias hjärnaktivitet är helt normal.

Nu flyger tankarna genom huvudet på henne: ”Helt normalt” sa psykologen. Jamen då är allting som det var förut. Jag kan komma hem med Mia. Ingenting har hänt. Allt blir som för. Jag kan deltaga i den nya aktionen. Kompisarna skall inse att hon är med ett hundra procent. Allt blir som förr. Men inom sig vet hon att ingenting blir som förr. Aldrig skall Mia ligga och sova bredvid utan att ångesten kryper runt i henne: ”andas Mia?”. Om något ont i framtiden händer Mia, skall hon tänka: ”det är mitt fel”. Och när kommer hon slippa härifrån? Det skulle kanske hjälpa om hon pratade. Men kompisarna sa hon skulle hålla tyst. Det enda hon minns av det de sa. Nästa dag är det besök. Plötsligt står BMW-killen i rummet med en blombukett. Hon skriker:

– Vad gör du här? – vi har ingenting gemensamt!.

– Vi i trappuppgången… börjar han.

– Försvinn. Går ner till din jävla bil och putsa den i stället.

Och till slut går han. Hon vill slänga blommorna, men får syn på kortet: ”Vi tycker alla du är en värre idiot – kärleksfulla hälsningar . . .” Hur kan man vara en ”värre” idiot. Värre än andra idioter? Hon ångrar att hon sa idiot till dem. Men de skickade ändå blommor. Hon sätter dem bredvid blommorna från pappa och mamma. Två fina buketter. Plötsligt börjar hon gråta. Sedan springer hon ut i korridoren men den tunga metalldörren är låst. Naturligtvis.

– Stoppa honom” skriker hon.

En läkare kommer till och pekar ut genom fönstret:

– Ser du honom någonstans?
– Nu är allting bara för sent. Han kom med en fin blombukett men jag …
– Han ä väl inte dö än” säger läkaren.
– Du lät precis som min farmor. Hon kom från Ekträsk.
– Jag är från Missenträsk. Det är inte för sent. Du skriver ett brev och när han får brevet vet han att du tycker om blommorna och ångrar det du sa.
– Han skall ha det i dag!
– Vi frågar Tina, hon brukar gå hem så här dags. Jag ska hitta ett kuvert. Vad heter han?
– Öh …
– Vet du inte vad han heter?
– Men han bor på Stjärnvägen 19 och kör BMW.

Hon skriver sitt brev och läkaren lovar att fixa det. Han är snäll. För snäll tycker psykologen Tina. Han tar brevet och går ut i korridoren. En polis står i den andra ändan av korridoren. Läkaren går ned mot honom. Lägger armen kring axlarna på honom och leder honom in på kontoret.

– Jag behöver din hjälp, du ska hitta en kille som bor på Stjärnvägen 19 och har en BMW. Det kan du väl fixa.

Han förklarar problemet med blommorna och berättar att Tina kan ta med brevet. Han hämtar Tina. Men Tina är inte benägen att hjälpa:

– Per, du blandar igen jobb och privat. Jag har inte ledigt och om du absolut vill hjälpa någon – gör det själv och …

Polisen kände Per sedan skolan. Han tyckte om att komma här. Kaffet var gott. Tina kände han inte så noga. Men är det inte som att psykologer ofta är lite knäpp i huvudet. Och Per var inte helt normal heller. Patienterna var mer normala än folk ute i samhället ansåg han. När först de hade lugnats ner blev de tvärtom. Som tjejen häromdagen. De skriker, sparkar och slängar saker hit och dit. Sedan kommer ånger och då får de nervmedicinen. Om någon anmäler fallet får han ta rapport. Och därför är det att han så ofta sitter här med det goda kaffet. Och det har blitt oftare på de senaste åren. Man skickar dem ut i samhället för tidigt, ansåg han. Och då händer det ting och saker. Nyligen hade en kille kommit till polishuset och hade krävt att komma på sjukhuset. “Jag klarar det inte – jag är sinnessjuk, fattar ni?”. De hade skickat honom i ambulans till sin hemkommun. Där hade han fått en pillerask och skickats hem. Nästa dag dödade han en med en kniv. Men tillbaka till jobbet. Nu tänkte han stoppa grälet.

– Hm…Hm…

Efter det andra ”Hm” stoppar grälet.

– För det första, säger polisen, det med namnet på BMW-killen: Per, Du vet jag inte får ge såna upplysningar vidare. Men om nu jag tar brevet här – då kan vi väl börja på det som jag kom för.
Det han kom för hade ingenting med Sanna att göra, men ändå förde det med sig att han sedan lämnade ett brev till en kille som hade en BMW. Brevet hade inget kuvert och på papparet stod bara sju ord: ”Förlåt, förlåt. Jag tycker blommorna är jättefina”.