“Du och jag, vi har sovit i nästan två år…”

Klockan är tolv. De äter en sen frukost. Liksom de gjort varje söndag under den tid de levt under utvungna förhållanden ingen brytt sig om att vidare definiera. Fram till denna söndag.

”...det är en satans lång sovmorgon. Dags att vakna nu Lars?!”

Fuck, vafan menar hon? Det romatiska anförandet hade inte tagit den förväntade skruven.

“Vadå? Jag trodde…”

Hon vräker ur sig något om att han måste vara fullständigt efterbliven som trott att det tafatta förslaget skulle få henne att godmodigt följa med på hans tåg. Eller i klarspråk: hans flygplan.

“Dessutom…”

Dessutom vaddå? Stopp och belägg! Vad är det nu hon ska kräkas fram? Högt upprepar han hennes hotfulla, oavslutade mening, “Dessutom…?” och kliver upp ur soffan.

Ibland rusar livet fram i champagnegalopp. På hala sluttande gator. Mellan nyupptäckta vattenhål och stamlokus, från port till port. Från säng till säng. Till Apoteket.

(osv… more to come!)