… och allt denna dag givit vid handen är några få rader kring en företeelse vilken, betraktad i ljuset av min nuvarande situation, kan upplevas mig som ack så främmande – kreativiteten.

På ett ytterst begränsat utrymme gavs jag i uppdrag att reflektera kring detta ämne och att söka förklara varur min inspiration föds och hur en idé tar form. Frågor vilka, en dag som denna, då min kreativa ådra syns mig hopplöst sinad, ter sig hart när omöjliga att besvara.

Om jag söker betrakta mitt ”jag” utifrån – med de faror detta medför – kommer jag osökt till slutsatsen att mitt författande icke så mycket är ett resultat av en gåva eller ett särdeles sofistikerat inre liv och att, vad kreativiteten anbelangar, min bild av mig själv snarast är att betrakta som den av en medelmåtta.

Att jag med tillförsikt blickar fram mot den inom några få timmar gryende morgondagen kan möjligen synas märkligt, men detta är enkom ett resultat av en för mig märklig motsättning i mitt inre. I det fall jag ägt några vänner vore där ett faktum om vilket de alla enhälligt kunnat vittna; att jag icke ar att betrakta som någon morgonmänniska. Att natten är mitt element och att det är då man, med ledning av ljudet från min raspande penna, kan finna mig försjunken i arbete.

Ändock finner jag mig nödgad att påpeka att det icke är då, under dessa särla timmar, mina uppslag och idéer för första gången ser dagens ljus. Att dessa tvärtom föds med den tidiga gryningen, under en tidsrymd vilken inramas av å ena sidan det ögonblick då morfei armar släpper sitt grepp och, å andra sidan, det ögonblick då jag lättar på den filt som under nattens timmar skylt min kropp, kliver ur min säng och konfronteras med den kalla verkligheten. Under denna korta tidsrymd föds allt som oftast de tankar vilka jag senare under påföljande afton söker formulera till ord.

Detta faktum har länge synts mig märkligt då jag denna tid på dygnet närmast är att beskriva som en människa oförmögen alla former av rationellt tänkande. Men kanske döljer sig i detta konstaterande svaret på gåtan. Kanske är det då, i denna arla morgonstund, när förnuftet ännu icke hunnit samla sina styrkor, som fantasin bereds en möjlighet att tillfullo blomma. Den fantasi som senare, av förnuftstänkandets brigader, tvingas till en obeveklig dygnslång reträtt. Huruvida detta bör uppfattas som en korrekt tolkning lämnar jag åt läsaren att avgöra, själv kan jag endast konstatera att det senaste dygnet synes mig förlorat …

Pierre Bouleau d.ä.