böjd utav himmelens nedsända fukt,
dovsint av asfaltens sötbeska lukt.
ljus, stundom blå,
grusvidder grå,
där växer små stenträd som släpper ner frukt.

där mosas min själ som en köttbit mot stål,
där milas det sen ut som exotisk kål.
små svartröda gamar
hackar, förlamar,
förmår dock ej ge mig nåt mer än jag tål. – himmelen är som en frusen potatis, – täckbyxor har den av molngubben, smartis!
nysande kajor,
gatupirayor!
sniglar som slemmar på blöt gata gratis.

sniglar som hejdar flanörkonstens prakt,
snigar som borde bli tagna till slakt,
lasse med kniven,
eko-pådriven
härjar i trädgårdens slembruna trakt.

mysiga toner av vallfärdsmusik,
vi saltar en snigel, så blir den ett lik!
så saltar vi flera
så kommer det mera
sniglar till vår “Snail-Treblinkafabrik”

xxxxxxx*
vi äter en stund
sedan sover en blund,
när trött man är bliven så bör man ej skriva!

se orden de rimmar som smör på teflon,
åska i luften, i huvet ett dån,
i mjuka små tyger
min stolthet bort flyger
sedan måste jag gå härifrån!

*[censurerat av oss]