En simpel tes lyder: När människan inte längre orkar med att möta verklighetens förutsättningar och krav, sjunker hon långsamt inåt och söker att uppfinna en egen värld där brister blir till resurser och misslyckanden förvandlas till positiva egenskaper. Detta beteende är till sin grund högst naturligt och mänskligt, både som försvarsmekanism och som utgångspunkt för hur vi hanterar vår omvärld. Att lyckas med något i livet kräver minimal friktion mellan de planer och idéer vi bildar oss i vårt medvetande och den gemensamma verklighetens regelsystem, där vi testar våra beräkningar och ser var resultatet landar. Misslyckas vi blir vi inte sällan besvikna på oss själva, vilket leder till att vi tvingas tänka om för att uppnå bättre resultat.

Problemet uppstår när vi beslutar oss för att ge upp och byta ut vår idealism mot apati och likgiltighet. Det finns ingenting så självdestruktivt och kontraproduktivt i existentiell väg som den obevekliga apatin inför livets möjligheter. När vi inte längre känner oss kapabla att tro på våra egna idéer och känslor, förlorar vi automatiskt kontakten med det verkliga medvetandet, d.v.s. livets övergripande kontinuitet, och ersätter det med ett neurotiskt beteende för att försöka gottgöra våra egna misslyckanden. Fastän detta till en början kan låta otänkbart, är det i dagens moderna samhälle så vanligt, att resignationen har blivit den motiverande faktorn för våra handlingar och värderingar.

De flesta av oss lade märke till detta redan under skoltiden. Det fanns alltid ett par bråkstakar som i brist på intelligens, självförtroende och vägledning i livet grupperade sig och gjorde rasterna sura för dem som råkade befinna sig i deras väg. Mobbning, trakasserier och glåpord blev vardagen för personer som på ett eller annat sätt inte passade in i de sociala normerna och trenderna. En blandning av brist på reell makt, en hopplös framtid och inte sällan en produkt av föräldrar med dåliga anlag gav upphov till dessa små skolmonster som alltid fann ett sätt att plåga andra för att själva må bra. I dag driver de omkring på lagerlokaler och sorterar barnleksaker eller rensar rabatterna i kommunen. Falsk makt leder till falska förhoppningar.

Ofta består apatin av en oförmåga att acceptera sin livssituation och gå vidare med den. Människor som inte är beredda att bearbeta dåliga erfarenheter, mardrömmar eller svagheter, gör oftast allt för att dölja dem, vilket i slutändan ger upphov till en rädsla inför den egna underlägsenheten. Därför upprätthålls balansen i den sociala samvaron genom påhittade roller där vi enkelt kan skjutsa in vilken dåre som helst, oavsett om det leder till ett neurotiskt samhälle utan genomtänkta värderingar och mål. Idioten känner sig hotad av de få intelligenta som kan ge svar på tal och bestämmer sig därför för att tysta ner dem med kvantitativa medel: så föds demokratin. Detta system bygger på en politisk likgiltighet inför kollektivt ansvar. Eftersom samhället inte ställer några krav på sina medborgare utan bara vill hålla dem i schack via utilitaristiska funktioner som TV, alkohol och akademiska arbeten, sjunker befolkningen in i en drömvärld där individen inte längre känner ett engagemang gentemot landet och kulturen som helhet. Vi förvandlas till apatiska “apor med bilnycklar” och klappar varandra på axeln inför nästa valsäsong: “Det blir nog bättre ska du se…”

Men det blir det aldrig, för apatin tar över och pacificerar oss. Vi släpper taget om allt det som våra förfäder gav sina liv för att upprätthålla: lag och ordning, civilkurage, folklig gemenskap, kulturell samhörighet, samarbetsförmåga och kreativitet. De flesta ser ingen anledning till att förändra ett samhälle som så uppenbart håller på att dekonstruera sig självt medan rika oligarker och mäktiga lobbygrupper styr alla informationskanaler och håller oss lugna med förströelser som stillar vårt lättroade ego. Vi har lyckats arkivera hela mänsklighetens historia, men trots det förstår vi fortfarande inte innebörden av vad den romerska skalden Juvenalis kallade “bröd och skådespel”: ett dekadent samhälle roar massorna medan en korrupt regim exploaterar samma människor och förvandlar dem sakta men säkert till slavar under sina egna själviska begär.

Häri finner vi en intressant koppling mellan apati och egoism: Misslyckande innebär sänkt självförtroende, vilket människan rent instinktivt har behov av att balansera upp. Resultatet blir en egotripp där vi berömmer oss själva, utan att faktiskt ha uträttat någonting. Det känns bra att skratta åt någon som ramlar och slår sig eftersom det inger illusionen om att fokus förflyttas från oss själva till offret, fastän det egentligen bara är vi som har bestämt oss för att gräva huvudet i sanden och dra en handtralla. Likaledes finner man ofta människor som motiveras av en rädsla att bemöta sina egna fel och brister. De dyker exempelvis upp som politiskt korrekta vänsteranhängare som gärna gråter sig fördärvade över minoritetsfrågor och maktstrukturer eftersom de då får chansen att “ge tillbaka” mot individer eller grupper som råkar befinna sig i överläge. Det hela urartar inte sällan i en religiös häxjakt efter dem som är rika, mäktiga, starka, smarta eller på andra sätt “överlägsna”. Högerkanten i sin tur bygger sina idéer på en uppfattning om den okränkbara individen, som aldrig får kritiseras, värderas eller skadas eftersom det effektivt döljer vår vetskap om hur obetydliga, hopplösa och misslyckade de flesta människor i dag egentligen är.

Alla dessa moderna teorier är sociala konstruktioner som fyller ett psykologiskt ändamål: att skapa en parallell värld där vi människor är ofelbara – just därför att vi är så pass bräckliga och ointressanta sett ur ett större perspektiv. Försvarsmekanismen att försöka igen och inte ge upp har därför övergått till att försvara egot mot verkligheten och dess krav på oss som individer. Det är med den insikten som allting nu plötsligt klarnar: vi kan inte fly från vår oundvikliga relation till världen i stort. Om vi misslyckas är det naturligt, men att för den sakens skull ge upp är detsamma som att paradoxalt nog förstora upp sitt ego gentemot verkligheten och göra den till en moralisk-emotionell gud. Det krävs inte ett geni för att förstå vansinnet i denna tankeprocess.

Hur undviker vi den moderna egotrippen? Hur bör vi hantera våra depressioner och vår apati? En god vän ställde mig en gång en träffande fråga: Är det så att vi alla medvetet styr kosmos, eller styr kosmos’ medvetande oss? Mitt svar är att vi är delar av en organisk helhetssjäl, som innefattar olika förutsättningar, verkningar och lagar, och det är inom dessa ramar som vi har utrymme att förändra saker och ting. Detta svar är det mest troliga och realistiska, för det förutsätter både att den liberala tron på individuell “frihet” är en illusion, samtidigt som den påpekar att determinism och livets gång inte bör ses som ett fängelse, utan som en grogrund för något som vi i viss mån kan styra och agera utifrån. Vi är varken fria andar eller fängslade råttor, utan människor, och det är vår aktiva delaktighet i livet som definierar denna kosmiska balans. Hatar man livet så hatar man förutsättningarna för vad vi är. Att fly in i sitt eget skådespel och där bli toffelhjälte under applåderna från en tom publik, skiljer sig inte mycket från att resignera inför livet och vandra omkring som en hjärndöd zombie. Båda fall leder till en ohälsosam och nedbrytande egoism.

Man flyr inte misslyckanden genom att fly livet. För att förändra sin syn på omvärlden måste man börja med sig själv. Ingenting runt omkring oss verkar genom någon magisk perfektion, utan bygger på ett naturligt urval av idéer och processer. Om detta inte var fallet och allting var jämlikt, skulle förändring aldrig kunna ske. Inte det dåliga, utan det sämre, är det som sållas ut från det bättre och högre. För många är detta en kall, biologisk självklarhet som inte nödvändigtvis botar depression, eftersom det inte berör det existentiella mer än på ett teoretiskt plan. Se det så här: Denna urvalsprocess har i sig inget intrinsikalt värde. Det är därmed upp till dig som nihilist att själva bilda dig en uppfattning om den. Om du älskar livet och existensen, älskar du även urvalsprocessen varpå den bygger. Således kommer du till slutsatsen att det känns rätt att tycka om den och finna den meningsfull; erfarenheten och upplevelsen av just denna process blir det centrala i att leva ett realistiskt och meningsfullt liv.

Plötsligt förändras hela vår världsbild. Det finns inte längre någon anledning till att slita sig i håret över ett brutet förhållande eller en ignorant folkmassa utan vägledning. Allt det otäcka och otänkbara ingår i den större existens som vi är en naturlig del av. Det idiotiska och misslyckade vidmakthåller sina negativa implikationer, men vi är inte längre bundna vid en apati inför dess destruktivitet. Vi kan hoppa i sjön med kläder på eller störta en regering vid makten, utan att vare sig moraliskt eller känslomässigt fördöma oss själva som hopplösa. För så fort vi gör det, faller vi genast tillbaka till samma dilemma: den negativa fokusen på oss själva och vad vi har gjort fel.

Den känslomässiga förståelsen växer i takt med den teoretiska och praktiska. Hur många deprimerade personer har inte försökt dränka sig i sprit och dålig poesi, för att finna att det hela bara ger upphov till en ond cirkel, som titt som tätt slutar i att man lämnar livet genom ett pistolskott? Misstaget där har varit att man inte funnit en väg ut, och den enda vägen ut är att återknyta sitt ego till verkligheten igen. Detta gör man inte genom artificiella medel som droger och irrläror, utan genom att utföra något teoretiskt eller praktiskt arbete som vi finner meningsfullt och nyttigt. Detta tvingar oss nämligen automatiskt att tänka efter vilka vi är och vad vi är bra på. Vi rannsakar oss själva efter positiva egenskaper som kan komma till nytta och inte sällan finner vi att vårt arbete delar en gemensam funktion med existensen i stort. Det kan räcka med att plantera och vårda en växt för att inse dess större betydelse i hänseende av en hel planet. Det lilla egot är inte längre en ensam gud i ett vakuum, utan en obetydlig men samtidigt pragmatisk del av något större. Vi är inte viktiga, men det vi skapar reflekterar vad som är viktigt, vilket tilldelar oss en funktion i livets organiska system.

Nihilism bekräftar detta perspektiv på oss själva och vår omvärld genom att riva ner alla mentala murar som håller oss fångna. Vissa människor tycker om att trycka ner sig själva, speciellt inför andra, för att någon ska tycka synd om dem. Livet tycker inte synd om någon, det saknar den egenskapen. Därför finner vi oss ofta ensamma när det väl gäller. Människor som flyr dåliga relationer genom att hoppa i säng med sin granne kommer till sist att lägga sig i en tom, kall säng utan vare sig empati eller kärlek. Människor som ljuger och bedrar sina närmaste blir en dag själva blåsta på kuppen och lämnas ensamma för alltid. Människor som trycker ner andra för att själva må bra kan bara upprätthålla en inbillad makt så länge någon inte punkterar ballongen genom att slå tillbaka med samma medel. Människor som gömmer sig bakom pengar och social status lever livet medan falska hierarkier råder, men när ridån går ner tillsammans med glamour, lyxbilar och kändisskap är det samma gamla ansikte vi möts av i spegeln. Livets egen reflektion av oss själva ljuger aldrig.

För vissa kommer tyngden av detta att bli för stor och leda till dödlig utgång. Men för oss som väljer att stanna kvar och aktivt älska den gåva vi har tilldelats av våra föräldrar, kommer livet i verkligheten att gå vidare. Den naturliga urvalsprocessen fortsätter och de som inte pallar trycket går under. Så är livet, och även om det säkerligen finns miljontals människor utan självinsikt, som skulle vara beredda att gå över lik för att ändra på det, kommer de alltid att misslyckas. De är livets förlorare därför att de vägrar att spela efter livets regler. Deras insisterande på hur viktiga, speciella och betydelsefulla vi alla är och hur vi därför bör revoltera mot det som kränker oss, tilltalar bara de personer som sitter på klöver tre men i hemlighet drömmer om att en dag få vinna över alla med spader ess. Tyvärr tillhör inte framtiden önsketänkarna; den tillhör visionärerna som insett att vi måste agera utifrån det vi tror på. Lyckas vi fullfölja det, har vi livet självt på vår sida, som tidlöst bekräftar sanningen bakom framgång: att finna sin plats i den kosmiska hierarkin och förena sitt medvetande med det oändligt stora och eviga.