Jag är som en tolvåring som blir kär i sina idoler.
Jag menar, herregud, det är ju löjligt!
Men om jag såg dig skulle jag inte skrika eller grina som en tolvåring,
Nej för fan, jag är ju vuxen.
Jag skulle bli generad, titta bort, titta i smyg, beundra i tysthet.
Är det inte nästan värre!
När chanser kommer till mig sumpar jag dem alltid.
Istället för att ta dem vänder jag dem ryggen
För att den saknar råg, mod.
Sen vill jag ha fler chanser att kasta bort.
Jag förstår att min kvot är fylld.
Ingen borde få bränna upp pengar.
Det är samma sak.