Han tittar ner i marken där han långsamt kommer gåendes längs den smala, ojämna stigen. Klockan är inte mycket, solen har knappt hunnit gå upp. Hans tunga, bruna läderkängor med silverspännen trampar sönder nerfallna kottar och grenar. Det osmorda lädret knarrar. Den här stunden på dygnet tycker han bäst om, när det är tyst och stilla. Innan allt har hunnit vakna riktigt till liv. Då känner han sig ung på nytt.
Koftan han har på sig är mjukt mossgrön, och så lång att den nästan går honom ner till knäna. Stora fläckar och flera hål visar att den har levt ett hårt liv. Men trots detta värmer den fortfarande gott. Han har även på sig solkiga segelduksbyxor i samma läderbruna färg som kängorna. En röd yllemössa med skygglappar för öronen täcker en kal flint. Runt den ligger en krans av vitt, buskigt hår och en rufsig lugg hänger ner över den leverfläckiga pannan.
Han huttrar lätt i den kyliga morgonluften. Med skakiga händer knyter han den stickiga, rödgula halsduken hårdare kring sin rynkiga hals. Sen drar han upp ett par fodrade skinnhandskar ur djupa fickor. Innan har tar på sig dem stannar han upp och betraktar sorgset sina händer en stund. De ser åldriga ut efter ett långt liv, fullt av slit och hårt arbete. Fingrarna är stela och knotiga som trädgrenar. De blågrönlila blodådrorna ser ut att ligga som tunna rör utanpå huden. En djup suck slipper ut över hans torra läppar. Tänk om man kunde stanna tiden…
Runt både munnen och ögonen ligger huden i djupa veck. Blicken är fortfarande klar, även om synen har blivit grumlig med åren. Ögonens regnbågshinnor har en märklig färg; den ena är mörkt brun, nästan svart, medan den andra är så ljust isblå att den nästan ser grå ut. Få är de människor som kan möta hans blick en längre stund, på det har han ofta kunnat urskilja de människor han kan lita på. Bland dem ligger hans fru överst på listan.
Hans fru. Hon står nog och väntar på honom, för hon tycker inte alls om de tidiga morgonpromena- derna han företar sig ensam varje dag. Han börjar gå igen, höjer blicken och ser sig kisande omkring tills han känner igen sig. Det är inte långt kvar nu. Han har gått i snart två timmar och läderskorna börjar kännas som om de är gjorda av bly. Svetten pärlar i pannan och han pustar lätt för varje långsamt steg.
Så ser han till slut den lilla stugan där den ligger precis intill vägen. Det lyser i ett av fönstren, och en mjukt rundad silhuett av en människa står med böjd rygg och spanar efter honom. Han ler och skyndar på de sista stegen.