Jag undrar när det där egentligen kommer hända, det som äger till mig vem jag är, eller när jag kommer fatta det… För det känns som om varje dag är jag en ny person, jag känner mig förvirrad, bortkommen, fel, fejk men ibland, sällan, men det händer, så känner jag mig som mig själv, efter de här stunderna har jag ingen aning om vem jag var då, jag skyller på mitt dåliga minne.

Men att säga till kompisar att man inte vet men man själv är, det ska man inte göra. Då kan man få ett svar att man ska gå och kolla sig i spegeln, och varför utsätta sig för det? Varför sätta sig i en situation där man känner sig ännu mer osäker?
Nej, jag är hellre ensam i min osäkerhet, där är jag mindre utsatt ändå.

Vi hade en debatt på svenska/so lektionen förra veckan, och då var det en fråga “är du alltid dig själv”, och då sa alla självklart, och jag sa “fast man vet ju inte alltid vem man är” och några kollade på mig och jag kände mig krympa nej nej nej! varför sa jag det för?
Det är hemskt att jag känner ångest för det… Ångest för att jag inte känner mig som mig… för att det betyder att jag inte är mig själv?

Ja, ja, ja, kära ångest, varför finns du? Det är lite som paranoia… ångest, paranoi och skräck samanlagt ge mig en panikattack. En tunnelbanestation, fylld med människor, och jag tänker mig den alldeles tom, utom för några personer… Tänk om de puttar ner mig på spåret när tåget kommer, fort, och jag kommer inte upp, snälla hjälp mig upp, eller att de slår mig, våldtar mig? Och sen så är jag tillbaka i den här världen, fullt med människor, och det är för många, dom märker inte om de knuffar för hårt och någon handlöst faller ner på spåret, och då kommer ett tåg. Swisch… Jag mår illa och sätter mig ner, och sen kan jag inte andas. Panik. Måste.Få.Luft.

Jag är paranoid, vågar inte gå på mörka platser fast jag vet att sannolikheten att någon hoppar på mig är liten, men jag går där, varenda dag nästan för att motbevisa mig själv, och hjärtat slåt snabbare, och jag kollar inte runt mig, kolla.ner.på.marken. Och alltid går det bra, alltid kommer jag hem, jag äter middag och sitter framför datan, och sen tänker jag på de som inte kom hem idag… Då känner jag mig så hemsk för att vara så paranoid…

Så osäker och paranoid vid femton, det måste vara normalt? Eller, varför känner man sig så ensam? För att jag inte berättar, inte delar, inte ger mig chansen att få reda på att jag inte är det? Troligtvis…
Är du?