Jag har en ask. Jag har inte öppnat den än.

Den är gulsotade skorstenar värmer avkylda rebussamtal.
Vi är pankklädda och vi är inte vi längre vi ses vid fontänen, bortom vimmlet av förstörda vissångare som visar upp sina visor fyllda med den visdom vilken vild idiot som helst kan vingla sig till i mellanrummet mellan nervösa leenden och toalettporslinets närhet fick jag inte ikväll heller, men hellre i morgon var igår för en vecka sedan.

Oöppnad och

rund besviken kund i osund miljö och lång kö evigt inväntandes en snygg ungmö.
Hon ändå föga känd för fagra öronslickande hingstar med normalpropra manar till oro inför framtida Bingolocko i sällskap med flaskor med trasor som innehåll i en förvirrad öl-andeskapstillvaro hängbuksliggandes med tre svarta blåmärken på fem ställen orsakade vid sju olika lika nattsvarta bläckor. Bara ett omsvep för att sedan med scoutknep omringa halsen med rep mumlandes förlåt och sedan
fan också.

Rund och

den är liten kropp gör ett för tidigt hopp till för bekväm för stor mor högst ovetandes om onåden ordinerad av den mycket ordinära oförståndige Fadern vår som i himmeln river ärr för henne att aldrig glömma trots mantran om att minnen inte händer för hårda för att skänka ro och en liten längtan efter en vacker dag
får hon inte vara med om den.

En liten gul ask.

Den ligger oöppnad i min mage i mellanrummet mellan ett nervöst leende och porslinet.