fet-start
En lite förvirrande novell om en prisjägare i en skruvad framtid.
.
.
.fet-slut

Jagur Seminsith halvlåg på en divan i sin nyköpta boning i övre bosfären sektion 512A. Han bläddrade igenom vad nöjeskanalerna hade att erbjuda. Högst två sekunder på varje kanal. Det spelade ingen roll. De 2000 kanalerna visade ändå i princip samma sak. Man kunde klippa ihop två sekunder från varje kanal under en halvtimma och skapa sig ett lapptäcke. Alla kanaler visade människor, oftast från den undre bosfären, i olika spel och lekar. De själva var spelpjäserna. Jagur log och tänkte på ett jobb han gjorde då han fick vara med i ett av pro- grammen. Han fick jaga en förbrytare i en labyrint med valfritt vapen. Under normala omständigheter skulle han aldrig drömma om att sändas ut i komrymden på det här sättet, men eftersom han fick vara utklädd så gjorde det inget. Nog för att Jagur gillar att synas, men en prisjägare visar sig sällan för fler än nödvändigt. Förbrytaren tog livet av sig innan Jagur hann hitta honom. De idioterna till programvärdar hade gett honom en klinga att försvara sig med. Jagur stängde av multimén och rösterna från den undre sfären tystnade. Istället lade han sig till rätta i divanen och vände upp blicken mot taket. Den rörliga marmoreringen i taket kunde underhålla vem som helst i timmar. Den var hypnotisk och lugnande, men man kunde ändå tänka klart. Det var tyst i rummet så när som på ett svagt porlande ljud från en vattenmobil i rummets mitt. Termomassagen från divanen smälte bort alla spänningar i Jagurs kropp. Han höll just på att somna när multimén slogs på, och melodin för ett inkommande samtal spelades upp. Med ett knarrande läte och en sväljning fick han tillbaka rösten:
-Svara!
-Gasna tils rãs, komeji Jagur?
-Mulitmé, översättare på.
-Stör jag, prisjägare Jagur?
-Inte alls, alltid redo. Jag har förstås bara tid med högprisuppdrag, men tala så ska vi nog komma överens.
-Givetvis. En företagschef denna gången också. Samma företag, ny chef.
-Annars skulle jag bli förvånad.
-Vad?
-Om jag inte tog kål på den förre.
-Mm, hehe. Samma pris som förra gången?
-Skicka över uppgifterna.
-Det är nöje att få göra affärer med er.
-När jag får pengarna, är nöjet mitt. En sak till. Chefen är väl olaglig?
-Javisst, självklart. Rättegången hålls nästa vecka. Jag skulle aldrig drömma om att försöka få er till att göra olagliga jobb.
-Bra. Jag har ett rykte att tänka på.
Multimén pep och stängdes av. Givetvis var den inte helt avstängd. Det var den aldrig. Jagur lade sig i sin säng och somnade snabbt.

Jobbet såg ut att bli lätt, precis som förra gången. Konfrontation på kontoret? Nej, Kvinnan hade nog låst in sig i hemmet. Det var antagligen kraftigt bevakat. Tungt artilleri eller prickskyttegevär? Omöjligt att penetrera livräddarfönster. Det fick bli våldsamt den här gången. Vakterna visste vad som väntade dem. De visste också direkt när de upptäckte livräddarfönstrena att om personen som de beskyddade skulle dö, skulle de antagligen stryka med också. Herr Seminsith, komeji Jagur, eller prisjägarlicensinnehavare typ A nr 2339. Namnet var irrelevant. Han stod i sitt vapenrum och beskådade ett guldplätterad platta på väggen. På plakatet stod det inristat: ”Dödslag nr 7:
Alla som blivit bedömda som olagliga enligt StorFöretagarnas Råds (SFR) lag om olagligbedömande kan tillåtas avrättas innan rättegång har hållits under följande villkor:

Om den olaglige personen som avrättas är storföretagare, rymdofficer eller SFR-medlem måste avrättaren inneha prisjägarlicens typ A
Om den olaglige personen inte tillhör de ovan nämnda räcker det med prisjägarlicens typ B.
Alla vakter som den olaglige anställt tillåts avrättas i samband med avrättande av den olaglige.
Prisjägarlicens typ A ger till tillåtelse till all form av laglig avrättning.”

Jagur läste den sista raden ett par gånger och log för sig själv. Visst hade han ett hederskodex, inte för att han var idealist, men för att det var mest praktiskt så. Han smekte autofantomisera- ren som låg på ett bord framför honom. Handtaget var uppvärmt och exakt anpassat till hans hand. Han pulveriserade några övningskjutningsföremål med ett stadigt men avspänt grepp om vapnet. Rekylen var så gott som obefintlig. Detta gjorde avlossandet av skott mindre tärande på handleden.

Ett svart föremål kastades in i trädgården som tillhörde Seliss Namatko, den nyss tillkomna chefen för Z-konglomeratet. Två vakter höjde genast sina vapen mot föremålet. Väl medvetna om att det skulle kunna vara en bomb eller något liknande, backade de långsamt. Det var ingen bomb. Det var en ljudsond.
-God afton, mina damer och herrar. Jag är komeji Jagur Seminsith.
Fem vakter sprang genast mot deras svävarcyklar och försvann. Det var svårt att hitta lojala vakter i dessa dagar. De vakter som stod kvar ute i trädgården bland diverse osannolika växter, stirrade häpet på varandra. Innan de hade hunnit besluta sig för något, skjöts en raket upp mot himmeln. Vakternas blickar riktades mot raketen som exploderade i luften en bra bit ovanför huset de vaktade. Det var en underskön kaskad av fyrverkeri. Jagur gick in genom huvudentrén och gjorde de bländade vakterna till aska innan de hann reagera, eller ens se honom. Planen var finurlig och det var inte första gången han använde den. De enda rutinerade vakterna hade försvunnit när de hörde komejins namn. De som fanns kvar, fanns kvar för att de inte kände till massdräparens namn, och var därmed oerfarna. Jagur smög uppför en trappa och in i ett sovrum. Han gjorde en termoscan och upptäckte den olagliga företagschefen gömd bakom en garderobsdörr. Människor är otroligt förutsägbara, tänkte han, och blåste sönder garderoben med innehåll. Han såg henne aldrig. Han kände bara den välbekanta lukten sprida sig i rummet. Vad hon hade gjort för att förtjäna detta var ointressant. Att hon inte skulle kunna röra ett finger längre, var ointressant. Att hon inte heller inte hade några fingrar, blev således ointressant det med. Det var få gånger Jagur Seminsith hade stött på något offer som var intressant. Innan han försvann ut genom trädgårdsporten, betraktade han de kulörta blommorna i rabatten. De var säkert från GenLabs. Ingen naturlig växt överlever mer än en generation om de ser ut så här. Kronbladen snirklade sig i spiraler. Han var frestad att ta med en, men visste vad straffen för stöld var, och lät inte frestelsen övervinna förnuftet. Papper var sällsynt och dyrt. Därför fanns det inte så stort behov av bläck, så även bläck var sällsynt och dyrt. Utanför ytterdörren till Jagurs hem låg det en papperslapp på marken. Den var lite gulnad och pappret var tjockt och härligt. Med en elegant handstil hade någon skrivit uppgifter om en kvinna i 35-årsåldern. Bara något yngre än jag, tänkte Jagur. Av uppgifterna framgick det hon bodde i undre bosfären, sektion 656. Det var ett riktigt slumområde. Visst var många berättelser myter, men desto fler var de berättelser som man aldrig hörde. Det fanns helt enkelt ingen överlevande att berätta dem. Under uppgifterna om kvinnan stod det “Jag betalar efteråt”. Det här var vansinne. Jagur hade inte gjort B-klassade uppdrag på 10-15 år. Han höll nästan på att slänga lappen, men han kunde inte. Den var så fascinerande. Pappret luktade liv. Han slängde sig på divanen som en pojke som just kommit hem från skolan. Det var med möda han släppte blicken från lappen för att se efter meddelanden på multimén. Det fanns portabla multiméer, men Jagur hade aldrig gillat dem. Det fanns inga nya meddelanden.. Hans morfar hade skrivit med en handstil som liknade denna, någon gång i Jagurs barndom. Den var sofistikerad. Lappen förmedlade stil. Det dröjde en bra stund innan det kändes nödvändigt att undersöka om det inte bara var rappakalja. Det kunde varit någon som ville skämta. Nog för att Seminsith var känd, men sånt gjorde nästan bara vänner, så det var nog inget skämt. Mycket riktigt var allt i sin ordning. Hon hade blivit olagligförklarad för bara några dagar sedan. Det var inte ovanligt med
B-klassade fall där det dröjde flera år mellan olagligförklarande och rättegång. Å andra sidan var det ovanligt att någon anställde en prisjägare för att ta kål på någon B-klassad, d.v.s. i förhållande till hur många B-klassade fall det fanns och hur många brott det begicks. Brottet var stöld. Det stod ingenting om omständigheterna. Budskapet var kallt, men en sällsynt värme spred sig. Värmen liknade nostalgi, inte den patetiska och ömkliga nostalgin. Jagur visste inte vad han avskydde mest, den konstlade känslan i övre bosfären, eller den burdusa i den undre. De var inte motpoler. De var olika men samma känslor och samma moral rådde i båda. Som en sjuk kropp där både huvud och fot är infekterade. Den övre var inlindad i företagsparoller och propaganda. Reklam hade övergått till propaganda, för företag och stadsmakt var samma. Det var som att bo i ett flertal nationer samtidigt, där målet inte var att expandera geografiskt, utan tränga in i personers vanor och livsstil. Det ständiga kriget. Den undre var inlindad i droger och legaliserade bordeller. Där behövde heller inte företagen göra reklam. Där var företagen manifesterade i geografiska områden. Adressen till kvinnan var i norra AVB-jättens område. Nr 656 var SFRs kategoriserings namn. Ingen brydde sig om Alla Varor var Bäst. För dem var valet mellan att svälta eller att äta den Bästa maten. För dem var valet mellan att gå nakna eller i de Bästa kläderna. Det regnade och folk stod utanför matställen och barer. Ett par råkade i slagsmål, men ordningsmakt och sjukvårdare var ditkallade och anlände kort efter att en av männen låg på marken. Den här sortens uppdrag krävde förklädnad till oigenkännlighet. En brun kappa och en trasig grön hatt. Bara en gata till och sen till höger och in i närmaste port. Jagur stod utanför porten. Det gick upp för honom. Det måste vara en fälla. Hur kunde han varit så naiv. Det är en bomb i hennes hem. Vem är hon? Det finns ingen hon, tänkte han. Visst har han blivit anfallen, lurad och flera gånger nästan dödad, men det var längesedan han var så naiv senast. Vem skulle ge honom pengar? Det hade han inte bekymrat sig för. Han kände på lappen. Papprets skrovliga yta smekte hans fingerspetsar. Lappen var som en magnet som drogs till lägenheten. Han stirrade på porten. Känslan som alltid hade varit på hans sida, skulle den svika honom nu? Gatan var ödsligt tom jämfört med bara kvarter bort. Herr Seminsith i egen hög person stod med genomblöt kappa och stirrade på en port. Det hade hållit på för länge nu. Han hukade sig utan att släppa blicken från porten. En hand mot husväggen som stöd. Plötsligt fick han en känsla av att det inte var första gången han var här. Portens valv verkade bekant. Han reste sig och släppte handen från väggen. De kanske hade drogat honom på något sätt. Det fanns tusen och en personer som inte skulle ha något emot att ha Jagurs öron hängande i deras hem som trofé. För en stund hade han helt glömt bort varför han stod utanför en port i ett slumkvarter i undre bosfären. Han kunde ha legat hemma och stirrat upp i taket. I taket löser sig allt. Det här var fånigt. Till sin förvåning skrattade Jagur till högt. En förbipasserande stoppade snabbt ned en hand innanför sin rock som om han letade efter ett vapen, men lugnade ned sig när han upptäckte att det bara var någon stollig narkoman som stod och skrattade. Dörren till porten gnisslade när den gled upp. Hydralikdörrar var ovanliga här. Det kändes primitivt att gå uppför trappor. En dörr stod på glänt och en mörk springa var det enda som syntes. Dörren knarrade när springan vidgades och blev ett synfält. Ett svagt kallt sken vilade på allting därinne. På golvet innanför dörren låg ett fyrkantigt textilföremål. Det var mjukt. Jagur snavade lite när han fastnade med en fot i kanten på textilföremålet. Det dunsade till i golvet när han återfick balansen. Han drog snabbt upp ett vapen. Det var av den gamla metallprojektiltypen. Han stod blixtstilla för att kunna höra om något rörde sig i lägenheten. Det var tyst. Han fortsatte med stadigare steg in genom hallen. Ett rum till vänster var fyllt av metall- och plastskrot. Han fortsatte genom hallen, men stelnade när han hörde en klar stämma. Någon sjöng. Det var en ljus och vacker, men sliten röst. En vaggsång. Detta var mer hypnotiserande än att ligga och titta i taket hemma. Han höjde vapnet och smög in i ett rum till höger i hallen. Någon satt med ryggen mot honom. Korpsvart hår avtecknade sig i det dunkla ljuset. Hon vaggade långsamt fram och tillbaka medan hon sjöng. Siktet pekade mot mitten av den svarta rundningen när han såg en till rundning, något kalt blekt som vilade mot ett armveck. Hon hade en liten. Det var en hjässa. Hon satt på snurrstol och nu skruvade hon runt den så att hon med blicken först mötte pistolmynningen, sedan Jagurs blick, för att sist återvända till det han nyss hade fokuserat blicken på. Ögonlocken på spädbarnet var slutna, men en gapande mun och den bleka huden avslöjade att det var livlöst. Kvinnan stirrade ut i intet. Jagur bedömde situationen som ofarlig och sänkte vapnet. Sedan föll han på knä och allt om barnhemmet och de döda föräldrarna kom tillbaka. – Min syster, trodde du verkligen att jag skulle göra det?

Han omfamnade henne.