men jag sade aldrig ett ord

när jag mötte ”han med håret”,
som kallade mig “tjejen”
som om han glömt mitt namn
såsom jag glömt honom

och jag sade ingenting
om hur det som krälar där inne
också längtar bort
och han var svältfödd
så jag slet i honom

för han sade; – ta i mig!
och jag visste inte hur

...

det blev mörkt när jag blundade

...

jag ville sparka honom i knävecken
för att få honom ur balans
när jag mindes namn som gör ont
och hur jag viskat dem alla i hans öra

men han log fortfarande
då jag lämnade fingeravtryck
i hans skalp

och jag berättade aldrig
om alla mina usla beslut
men jag gömde mig bakom luggen
för att passa in
när han skjutsade mig hem
för att slippa ha mig där