välkåmmän till svärje

sa de och jag var fyra

och kräktes i min nya, vita pälsmössa

det lät alltid som om de sjöng
de där underliga människorna
i landet bortom vattenpölen
som var för djup för mina gummistövlar

de där röda
med prickar

och mamma kunde aldrig lära sig att säga
sju

så hon sa “sex.. när förresten, jag tar en till”

jag sa inte så mycket alls
saknade mest pälsmössan
och jani
hemma på min gård
på andra sidan vattenpölen
som var för djup
för prickiga gummistövlar

och vår å
som rann tvärs igenom vår äng
där vi lekte
och jag var precis som han

janis mamma gifte om sig sen
med nån man
som var gravt alkoholiserad

och det sista vi hörde
var att han satt en kula i huvudet
på varenda medlem
i sin nya familj
medan de sov

den nya mannen alltså
inte min jani

min jani sitter kvar vid ån
som rann tvärs igenom ängen
på vår sida av vattenpölen

och jag var välkåmmän till svärje

men hittade aldrig hem