Genombrott
Känns som om jag är på gång, på väg, i fart
På väg någonvart, någon annanstans
Utanför den här låtsasleksaksjärnvägen jag byggt
På vilken jag färdats tusentals varv
Starthållplats och ändhållplats med samma koordinater
Stående fönsterplats med samma oföränderliga landskap som vy
En oändlig kuliss utan djup eller estetik
-är vi nästan framme eller har vi nyss gett oss av?
En resa utan tidsuppfattning, början eller slut
En vagn som slukar ögonblick – tillfällen för tiden att skapa erfarenheter
Dagarna gick och resan fortskred men jag var hela tiden kvar – fast
I samma förhatliga omgivning av uttryckslöst vakuum
Inte illa nog att scenen saknade föreställning
Den tomma obrukade teatern var dessutom ful
Ingen funktion, fulländat slöseri – en femåring såg sin avbild i det klara vattnet vid övertydligheten
Genombrott
Trots alla dessa timmar av själsligt koma
Den uppenbara hopplösheten i varje ansträngning
Under tiden som passerat, en tid utan dagar att fånga eller ögonblick att ta vara på
Allt det till trots – jag lyckades skapa något
En dimension av mig har stilla och tålmodigt börjat gräva sig ut ur denna stumma och livlösa plats
Och så helt plötsligt fick jag en ingivelse där jag stod – på samma plats, på samma ställe som hundratals gånger förut
Tonen i tillvaron förändrades från att tidigare varit fullkomligt nyanslös
Det blev mörkt och jag hann precis till att reagera när det successivt blev ljusare
Från ett handlingens ingenmansland hade en del av mina trupper tagit sig över gränsen
Jag är på väg nu – Äntligen – genom världens genom tiderna mest välbyggda tunnel