(Kultur börjar med att man tvättar fötterna….)

Kultur är “att odla”, att utveckla tankar och idéer, skapa bilder och visioner och att förmedla toner och nyanser i tillvaron. Monotoni och interaktiv enfald är deprimerande. Variation och mångfald inspirerar. Detta gäller deltagaren, utövaren – såväl som betraktaren.

Jag ser det som ett odlingslandskap med en begränsad gröda, ett oändligt rapsfält eller en granplantering, är enahanda när man betraktar den enskilt på avstånd utan ett fördjupat närmande. Det fins många variationer och intressanta detaljer även i en, till synes, monokultur. Ett odlingslandskap med växelbruk, varierade tegar och åkrar, insprängda holmar och tjärnar, ger en annan, mer mångfacetterad bild.

Landskapet, det yttre och inre, är vårt ansvar, vårt gemensamma. Överlåter vi ansvaret på “marknaden”, med ambitionen att den skall “löna” sig, blir, hävdar jag, intrycken klart begränsade. Kulturens landskap blir, på samma sätt, enfaldigt och monotont om vi avhänder oss ansvaret. Vad som tar sin näring ur den sociala, politiska, ekonomiska, ekologiska och kulturella miljön etc – som vårt samhälle utgör är inte vår sak att avgöra. Inte heller frågan om det är bra eller dålig “kultur”. Det finns säkert ett livsrum i det mest näringsfattiga utrymme, (likt den vindpinade tallen i klipphällens skreva), samtidigt som det finns kulturella aktiviteter som, trots uppoffringar och ekonomiska transfusioner, aldrig lyckas leva utan en pengarespiratorer.

Med det här vill jag mena att kultur skall vara tillgänglig för alla. Det skall vara du själv som gör valet. Det är du själv som tar ansvar inför den frihet du givits av andras ansträngningar. Men tyvärr är tillgänglighet inte en fråga om val.

Många är de som skulle vilja göra ett val men som av ekonomiska, sociala och politiska skäl inte själva får, och kan, prioritera. Det är t.ex. någon annan som prioriterar i deras plånbok, som bestämmer “bidragsnivån” i försäkringssystemen, som avgör vad socialbidraget ska räcka till. Och då kanske inte den vindpinade tallen känns upplyftande nog….