Ljudnivån var hög i salen, sorlet från folk som minglade runt, och valsmusiken som spelades för de dansande paren, stod för det mesta. Jag tittade mig omkring. Överallt stod det grupper med människor. Alla med varsitt champange glas i handen. Kvinnorna var välsminkade och hade hårkreationer som måste ha kostat skjortan. Det fanns klänninggar i alla de möjliga färger, allt från petrol-blå till vanilj vit.
“Saannaaa!” Yvonne kom skridande emot mig. Hon var klädd i en gul-beige klänning med vita spets-atrialjer. Hela hon såg ut att komma från 1700-talet. Hyn var oskyldigt vit och läpparna röda. Hennes röda böljande hår hade hon lockat och satt upp i ett virvarr av ljusa pärlband. “Vars har du hållit hus? Olov har letat efter dig, han ville få första dansen!” Jag suckade. Olov var Yvonnes vänninas äldste son, ett år äldre än mig själv. Han var en obotlig toffel, med mittbena och runda glasögon. Och han hade hängt efter mig hela sommaren, precis som Yvonne, som enträget försökt få mig föga intresserad. Hon skulle få hålla på länge, hade jag lovat mig själv. Jag skulle betala för att slippa dansa med honom. “Jag tog en promenad i trädgården, det är så varmt och kvavt här inne” svarade jag. Yvonne ställde sig på tå och pillade lite i mitt hår. “Konstigt, du har blad i håret” sa hon för sig själv. “Och var har du dina handskar?!” Jag gav henne en kritisk blick. “I väskan” “Nå, ta på dig dem! De var dyra, och jag köpte dem för att de skulle användas” Hon viftade med pekfingret i riktning mot min handväska. “Du skulle inte köpt dem alls” muttrade jag, men drog lydigt på mig de vita sidenhandskarna. “Seså, kom med mig nu. Olov väntar!”

Yvonne föste med mig genom rummet, och tog mig till matsalen. Det kryllade med folk även i matsalen, men sorlet var mindre och folk pratade i normal samtalston. “Gå och sätt dig på stolen där borta. Du måte ha förskräckligt ont i fötterna!” Sa Yvonne och pekade på en stol längre bort i rummet. Jag nickade till svars. Jag visste inte att hon kunde vara förstående. Jag slog mig ner på en mörkbrun stol i ek, med en sittdyna utav något lent mörkrött tyg. En stund försjönk jag i tankar, om hur jag skulle kunna ta mig härifrån så fort som möjligt. Jag hann inte utveckla min plan särskilt, innan Olov stod framför mig med två champagne glas i nävarna. “Varsågod” sa han och sträckte mig det ena glaset. “Alkoholfritt till damen och äkta till mig” Han log och förväntade sig nog att jag skulle skratta, men jag tackade bara och tog emot glaset, för trött för att orka spela trevlig. Han satte sig ner i stolen bredvid min, och lade armen på armstödet, så den ‘råkade’ snudda översidan av min arm.