Min förra artikel var inte menat som något påhopp särskilt på dem som köper stadsjeep. Istället skall den tolkas som skarp kritik av den livsstil som innebär konsumtion i syfte att glänsa.

Konsumtion har i alltför hög grad utmålats som någon slags dygd – som en god gärning för vår välfärd. Men det måste vara en tämligen idiotisk norm som fått fäste i vår kultur. Den säger att vi skall beundra dem som genererar mest sopor, att det är dessa glupande levnadsklåpare* som är mest lyckade och förtjänar mest respekt. Har man för lite av det stora så är man mindervärdig, har man för lite av det senaste så betraktas man som en bakåtsträvare, en snåljåp, eller en lättjefull och förfelad individ.

Men onödig konsumtion rimmar illa med miljömedvetenhet. Livsmedelsverket har i dagarna gjort ett utspel där man hänvisar till en Japansk studie som säger att produktionen av 1kg kött motsvarar utsläppen från 3 timmars bilfärd. Man överväger därför att rekommendera konsumenten att äta mindre kött.

Nu uppstår massor av frågor. Hur många timmars bilfärd motsvarar produktionen av 1kg minkpäls, 1kg platt-tv, 1 kg silverbestick, 1kg asfalt på garageuppfarten? Hur många timmars bilfärd motsvarar produktionen av 1kg onödiga konsumtionsvaror som efterfrågas av glupande levnadsklåpare enbart med syfte att sprida glans? Eller 1kg onödiga konsumtionsvaror som efterfrågas för att grannen har dem, eller för att reklamen säger att man inte kan leva utan dem?

Där sitter dom i sin stadsjeep på den asfalterade garageuppfarten. Dom inbillar sig att de är rika men törstar ständigt efter mer. Dom stressar i ekorrhjulen och nu är de på väg för att köpa ytterligare en 32 -tums platt-tv, ...som dom sällan får tid att använda innan den är förbrukad. Dom inbillar sig att de är rika, och ser ner på oss som tar cykeln till jobbet eller kör omkring i en Mazda 323 från 85..

– Men rik, ..det är bara den som insett att han har tillräckligt.

*den som arbetar så hårt för att höja sin levnadsstandard att han glömmer bort att leva,